Nästa steg

Under senaste veckan har jag varit på endometriosträff och träffat andra kvinnor som delat med sig av sina erfarenheter. Det var väldigt nyttigt och ett steg framåt för mig som för var dag som går inser att det är dags att ta itu med att bli bra. Eller bättre i alla fall. Smärtan kommer smygande tillbaka, ibland knyter sig magen och det känns som att någon vrider runt en kniv inom mig. I januari ska jag träffa en ny läkare som jag blivit varmt rekommenderad att ta kontakt med. Jag försöker fokusera på vår adoptionsprocess och stänga ute alla dystra tankar, men det är svårt. Pappersarbetet känns som en kolossal sten som vägrar röra sig framåt, just nu går allt så långsamt. Jag har kontaktat en översättare, men psykolog återstår. Jag försöker förlägga alla måsten till nästa år, känns bättre om allt är stämplat med datum januari 2014. Inbillar jag mig. Men jag vill lämna 2013 bakom mig, ett år som jag inte alls ville genomlida. Och snart är den över och jag kan fylla 2014 med fantastiska upplevelser och minnen.

Sista samtalet

I veckan hade vi ett sista möte med en av läkarna som behandlat oss på ivf-kliniken. Vi gick igenom alla processer som vi hittills haft och jämförde medicinering och metoder. Sammanfattningsvis var det ingen större skillnad, när jag väl blev gravid så var det med ett färskt 2-dagars ägg och jag misstänker att det var trombylen som hjälpte oss framåt. När jag sedan ombads sluta med trombylen runt vecka 8 så kom missfallet ett par veckor senare. En slump eller? Vi kan tyvärr inte dra några slutsatser. Läkaren rekommenderade oss att gå vidare med IVF privat, han såg stora möjligheter till att vi kan lyckas. Han bad oss att gå hem och känna efter, vad orkar vi egentligen med just nu och vad vill vi. Han tyckte inte alls att endometriosen hade någon inverkan på om vi lyckas eller inte, utan trodde att vi hade en chans på 30-40%. Jag kände en enormt stor irritation över att han inte såg endometriosen som en står inverkande faktor för våra möjligheter. Han menade på att det inte finns något som helst forskningsresultat som visar på att endometriosen påverkar våra chanser. Jag är riktigt trött på att höra detta, att det i Sverige inte finns någon forskning kring detta? Läkaren som opererade mig för min endometrios menade tvärtom, att endon tyvärr skapar en sämre miljö som i sin tur påverkar fertiliteten i hög grad. Men istället för att gå och vara arg, så har jag några länkar att dela med mig.

För dig som vill ha lite tips på diet och kost för att hålla endometriosen nere, så rekommenderade jag dessa sidor: endometriosis resolved och natural infertility  som även ger råd kring det mesta som rör ivf och infertilitet ur hälsosynpunkt. 

När drömmar inte uppfylls

Hur går vi vidare nu... Ett stort minus imorse. Som ett slag i ansiktet på den som redan ligger ned så började mina bröst att ömma rejält inatt så att jag bara kunde ligga på rygg. Maken är så ledsen, så fylld av sorg. Sorgsen för något vi aldrig hade, men förlusten är ändå där. Själv befinner jag mig i en bubbla av förnekelse. Jag känner mig inte ledsen, inte just nu. I tankarna gror planer på hur vi går vidare, att vi kommer att lyckas, att det finns hopp. Tack för era uppmuntrande ord och tankar, jag är glad att vi som är helt främlingar för varandra kan ge så mycket stöd. Vi befinner oss i en situation som familj och vänner ibland har svårt att förstå, det är därför jag och min man aldrig berättar något om våra processer eftersom de där vänliga orden man hört tidigare från omgivningen som vill trösta bara gör det ännu värre. Imorgon kanske jag kommer att bryta ihop, kanske kommer tårarna på jobbet. Men just nu vill jag bara knyta nävarna och slå dem i bordet, jag ger inte upp. Hur vi går vidare... Det får vi se.

Ruvardag 11

I övermorgon är det egentligen dags. Men jag vill helst få det överstökat redan imorgon och samtidigt inte. Att fortsätta ruva och drömma känns tryggt, men ändå så skört. Att veta att plusset kan vara på andra sidan natten är glädjekittlande, och hemskt förödande om minuset visar sig. Att vara ovetande är att avskärma sig från eventuell sorg, samtidigt som ovissheten gör mig svag av oro. Jag vill ta steget men ändå inte, jag vill gå vidare men vrida tillbaka klockan och göra om allt rätt... Vad kunde jag ha gjort bättre? Borde jag ha testat en annan medicin? Skulle jag ha betett mig annorlunda? Ätit något annat? Tränat mer? Jag vet att det inte finns några egentliga svar. Ibland känns det som rysk roulette. Vem som får bära sorg eller glädje är ödets nyck. Och ändå ber jag varje dag om ett mirakel.

Ruvardag 10

Inatt drömde jag om att jag fick ett stort plus på graviditetstestet. Vilken underbar känsla, jag befann mig i ett glädjerus tills jag vaknade upp till verkligheten. Jag ville genast kissa på en sticka för att drömmen kändes som ett gott tecken, men fick dåligt samvete då jag lovat maken att inte tjuvtesta. Så istället låg jag och vred och vände mig i en timme medan brösten faktiskt ömmade och jag kände att det drog lite därnere. Jag drömde också om att jag hade ett riktigt praktgräl med min mans familj. Inte alls lika trevligt som det om det stora plusset!

Idag bakar vi inför morgondagens glöggmingel, det doftar apelsin och saffran, kanel och ingefära. Jag har klätt julgranen och tonerna från Mahalia Jacksons 'Oh holy night' omfamnar oss med sin värme. Jag önskar att det enda som står på min önskelista går i uppfyllelse, den vackraste julklappen i hela världen - en liten bebis som växer i magen. 

Ruvardag 7

Tiden kryper långsamt framåt. I måndags förmiddag kände jag av en svag mensvärk som kom tillbaka en liten stund igår. Magen känns lite öm, ibland sticker det till och jag är väldigt trött på kvällarna. I för sig var jag trött innan så kan knappast skylla på progesteronet. Att lägga sig kl. 8 verkar vara min melodi denna höst. Brösten är svagt ömma, känner av dem mest på morgonen. Men alla dessa symptom är ju mest inbillning och det mesta kan skyllas på progesteronet. Däremot så tycker jag att avsaknaden av riktiga symptom är kännetecknade för denna ruvning och som får mig att förstå att det tyvärr inte går åt den riktning som vi önskar. Med tanke på alla tabletter som jag stoppar i mig så borde ju jag känna något. Ikväll har jag bjudit ut mannen på middag och bio så att vi får vila tankarna från vad som inte sker.

Ruvardag 4 - symptomfri

Har varit en riktig fixarhelg med massor av pyssel inför advent. Jag har varit fullt sysselsatt från lördag morgon till söndag kväll, men tankarna rör sig ändå kring vad som inte sker. Inga symptom, inte ens ömma bröst som varit givet under alla mina ruvningar (om jag klämmer på dem riktigt hårt gör det lite ont...). Inga dragningar, kramp eller ens antydan till svullen mage. Blir så orolig för att mina farhågor är på väg att besannas. Imorse på väg till möbelaffären  räknade jag ut att jag snart ruvat i sammanlagt 100 dagar. Hundra dagar av längtan, oro och mardrömmar. Förhoppningar, glädje och sorg. Massor av tårar. Som idag. I veckan hade jag en helknäpp mardröm om att en av mina kollegor ville ha sex med mig, jag vaknade upp alldeles kallsvettig och mår fortfarande illa när jag tänker på det. Inatt drömde jag att jag kom på min man med en annan man. Vaknade upp fylld av oro och senare under dagen anklagade jag honom för att vara otrogen mot mig... Han var nämligen ute i fredags med några kollegor och berättade inte så mycket om kvällen, vilket han annars brukar göra. Jag blev till min förvåning misstänksam och i kombination med den där mardrömmen om honom så kände jag att jag förlorade mig själv i de mest bisarra känslor. Svartsjuka. Jag känner mig så oresonlig. Mina resonemang är inte spikraka, mannen har mycket överseende med mig och jag vet det, men jag känner ändå att jag i någon sorts frustration över vad som inte sker gör mig till en hemsk person just nu och att den hemska personen bara vill anklaga och gråta om vartannat. Jag vill kramas och bli sams, i nästa sekund vill jag slå till karln med onda ord som värker.

Jag klarar inte av ännu en misslyckad IVF. Men jag inser att det är just det som är på väg att ske.

Ruvardag 1

Så var det dags igen. Sjätte och sista försöket. Var så nervös för att de skulle ringa och lämna ett tråkigt besked, men på eftermiddagen låg en kissnödig jag i gynstolen och kramade hårt mannens hand. En barnmorska tog hand om oss denna gång... Vet inte om det är ett gott tecken. Antingen så ser de inget hopp och överlåter det till barnmorskan att utföra insättningen eller så är hon experten som de tar in när inget annat fungerar. Vi hoppas starkt på det sistnämnda. 

Jag letar redan tecken vilket egentligen inte tjänar något till, men på förmiddagen  idag låg en liten röd blodklump i trosan. Det är säkert bara från insättningen, men jag vill så gärna tro att det är från när blastocysten fäster sig. 12 långa dagar återstår. Vill tipsa om denna sida som på ett utmärkt sätt förklarar processen som sker med blastocysten, där jag är på steg 1:

http://www.nyufertilitycenter.org/ivf/embryo_transfer

5-Day Transfer

Days Past  Transfer (DPT)	Embryo Development
One	The blastocyst begins to hatch out of its shell
Two	The blastocyst continues to hatch out of its shell and begins to attach itself to the uterus
Three	The blastocyst attaches deeper into the uterine lining, beginning implantation
Four	Implantation continues
Five	Implantation is complete, cells that will eventually become the placenta and fetus have begun to develop
Six	Human chorionic gonadotropin (hCG) starts to enter the blood stream
Seven	Fetal development continues and hCG continues to be secreted
Eight	Fetal development continues and hCG continues to be secreted
Nine	Levels of hCG are now high enough to detect a pregnancy

Progynon dag 21 + prednisolon + trombyl + progesteron

Idag började jag med prednisolon och trombyl. Progesteron-vaggisarna är som vanligt alldeles underbart kladdiga, de läcker rakt igenom trosskyddet. Jag funderar på att ta dem rektalt istället, men det finns ju negativa följder av det också vilket jag nog inte behöver gå in på här. Vid förförra ivf:en köpte jag flera "fultrosor" som jag sedan med glädje kommer att slänga. Så använd inte dina Agent Provocateur om du inte måste...

Jag har ett konstigt illamående på morgnarna och har överhuvudtaget svårt att somna. Ligger och funderar alldeles för mycket på vad som kommer att hända denna vecka, om vår blastocyst överlever upptiningen. Det skulle kännas förödande om den inte klarar sig. 

Progynon dag 18

8 mm. Godkänd och på väg. Laddar med proggisar som tas 3 ggr per dag och progynon som innan. Nästa vecka är det dags. Nu hoppas vi innerligt att blastocysten klarar upptiningen. Den här helgen kommer kännas extra lång.

Progynon dag 16

Slemhinnan var fortfarande för tunn, 6,7 mm. Ska tillbaka igen om ett par dagar. Om den inte hinner växa till sig så vill läkaren att jag blöder ut och väntar till nästa gång. Jag vill inte vänta mer... 

Progynon dag 14

Måste tillbaka till läkaren eftersom slemhinnan var för tunn, 6 mm och hon vill att den ska vara minst 7 mm. Jag har aldrig träffat den här läkaren förut och nu ifrågasatte hon min behandling och tyckte att jag nästa gång ska försöka göra en insättning i naturlig cykel. Men det blir ju ingen nästa gång, sa jag. Hon verkade dock säker på att jag måste avbryta den här processen. Vad ska man säga? Alla har olika åsikter och expertis, det är svårt att veta vem man ska lägga sin tillit på. I det här läget försöker jag bara lyssna på känslan, min magkänsla och hoppas på att det går vägen. Jag har inte så höga förhoppningar på att vi kommer att lyckas, men nu testar vi något nytt och kan i alla fall säga att vi verkligen försökt.

Progynon dag 9

Veckan kryper långsamt framåt. Har mindre aptit, lite yrsel och ovanligt mycket flytningar. En tanke kom upp under lunchpromenaden idag, att kanske gör det inte så mycket att vårt sista försök inte lyckas, att vi inte får ett biologiskt barn. Att det är ok att vänta ett par år till på en liten familjemedlem. Jag känner att det är dags att återgå till det normala. Vardagen. Träna. Bara vara. Vila från alla mediciner, vila från förhoppningarna, vila från att försöka. Jag kommer vara ledsen när det här är över, men också känna att det är ok att få gå vidare. 

Progynon dag 7

De vanligaste biverkningarna av progynon är viktuppgång eller nedgång, huvudvärk, buksmärta, illamående, hudutslag, klåda, blödningar. Låter ju inte alltför lockande... Jag har hittills märkt av en del yrsel, vilket är mindre vanligt förekommande samt ömma bröst. Tyvärr så verkar jag också tappa massor av hår! Nu känns det som att en handfull hårstrån ligger på golvet efter att jag tvättat håret. Har också tappat aptiten, men det gör ju inget med tanke på hur mycket man har gått upp i vikt av procedurerna hittills. Vid varje IVF så har jag svullnat upp och medicinerna har gett mig en viktökning som är riktigt svår att bli av med. Kroppen känns helt annorlunda, kläderna sitter konstigt och jag som aldrig haft en mage dras numera med en storlek större. Men det kommer vara värt allt besvär när drömmen blir sann.

Progynon dag 5

Illamåendet och huvudvärken har äntligen gått över. Har börjat träna lite och kan inte säga att jag känner några speciella symtom av progynonet. Känns dock som att tiden sniglar fram, vill att UL-dagen ska vara imorgon så att man kan börja räkna ned till insättningen. Det finns så mycket oro inför vårt sista försök... Att blastocysten inte ska klara upptiningen, att allt bara ska vara över. Och om det klarar sig, den evighetslånga väntan på att det ska fästa. Men jag försöker inte tänka på det. Nej, inte alls. Jag njuter av den vackra årstiden, jag är så glad över att ha så fina vänner och en alldeles underbar kärleksfull man. Men jag vill ha något mer. Är jag girig?

Tittar tillbaka

Är det något jag kan göra annorlunda den här gången? Eller borde jag ha undvikit något de andra gångerna? Oftast så börjar man ju tänka på om det var något fel man gjorde och om man kan påverka resultatet. Läkarna säger att det inte finns mycket man kan göra, förutom att leva hälsosamt och dra ner lite på träningen. Själv så har jag gått tillbaka och jämfört lite hur det såg ut :

ET 1: När vi genomgick fertilitetsutredningen bad läkaren mig att dra ner på träningen, speciellt spinning som enligt han och hans kollegor var en bidragande orsak till att många kvinnor inte kunde bli gravida. Sedan ombads jag börja med D-vitamin och att gå upp i vikt, då jag ansågs vara på gränsen till ett lågt BMI. Jag gjorde en laparoskopi för att ta bort endometrioshärdarna och innan dess en spolning av äggledarna. Så när vi påbörjade den första ivf-processen ett par månader senare kunde jag inte vara mer förberedd, knaprandes alla viktiga vitaminer. Ett par kilo tyngre och inte söndergooglad gick jag in i den långa processen med hopp och glädje. Jag såg bara framgång, jag kände att det hände saker med vårt fina 3-dagars embryo. Men det slutade ju inte riktigt bra. (enanton, synarela, gonal-f, crinone)

FET 1: Det blev två blastocyster till frysen, varav en 6-dagars som sattes in i naturlig cykel. Den här gången tog jag det lugnt och var till och med hemma och vilade ett par dagar. Vi var så förhoppningsfulla, jag drogs med alla möjliga symtom och mensen var försenad. Men det ville sig inte. 

FET 2: Nu hade vi börjat på föräldrakurs för de som vill adoptera och jag ruvade på ett 5-dagars som även det sattes in i naturlig cykel. Vi levde som vanligt och jag kände ingenting. Och ingenting blev det. 

ET 2: Några månader innan andra processen slutade jag att äta kött på vardagar och försökte på helgerna hålla mig till fisk och skaldjur. Jag är glutenintolerant, men drog även ned på glutenfritt bröd och överhuvudtaget mjölkprodukter. Började även med att äta ananas som jag läste någonstans skulle hjälpa ägget att fästa. Sedan började vi även med fertilitetssmoothies och bad läkaren om trombyl. Vårt andra uttag och vi satte in ett fint 2-dagars embryo som stannade. I vecka 8 fick vi se ett litet hjärta slå. Läkaren bad mig sluta med trombyl. Vid en rutinkontroll i 13:e veckan visade det sig att ett MA skett, till vår stora sorg slog hjärtat ej mer. Fick cytotec för att starta en abort. Av de 9 ägg vi fick ut blev det inga till frysen. (synarela, gonal-f, progesteron vag. och trombyl) 

ET 3: Sista försöket via landstinget. Efter missfallet började jag med hallonbladste för att stärka livmodern. Jag förberedde mig genom att äta extra tillskott av vitaminer (bee propolis, royal jelly, zink, kalcium och spirulina i 2-3 mån). Två fina ägg sattes tillbaka och jag testade även denna gång med trombyl. Kände dock tidigt att det kändes alltför normalt. Började blöda kraftigt innan testdag och blödningen höll på i 8 dagar. En blastocyst kvar i frysen. (synarela, gonal-f, progesteron vag. och trombyl)

Progynon dag 2

Har haft migrän och intensiv mensvärk sedan i måndags, så det är svårt att skylla illamåendet och yrseln på de nya tabletterna. Har alltid haft PMS som känns i hela kroppen, men denna gång startade allt dagen mensen kom och det med besked. På jobbet känns det som att jag ska kräkas eller svimma närsomhelst. Det är så konstigt när jag är den enda som vet, försöker bara bita ihop och jobba på. Har förstås googlat på ALLT om progynon och jag känner mig faktiskt lite klokare. Annars brukar allt man söker på snarare göra mig mer förvirrad. Vi hade ett samtal med läkaren för att utreda våra försök hittills. Jag ville framför allt se om det fanns något annat vi kunde göra inför vår sista insättning. Han föreslog progynon för att kunna styra min ägglossning och samtidigt skapa en "bättre" miljö för ägget dvs tjockare slemhinna. Äggen har haft väldigt bra kvalité och enligt honom har vi haft alla förutsättningar för att kunna lyckas, men eftersom jag ännu inte svarat på FET så laddar vi med hela arsenalen.

Första raderna

I flera år har den blå boken varit min dagbok, men eftersom jag är mer mobil än papper idag så hoppas jag att detta ska bidra till att jag verkligen skriver av mig. För det behöver jag verkligen, att få skriva av mig frustrationen, det där jobbiga som jag inte vill prata med någon om, om berg- och dalbanan av känslor som genomsyrat mitt liv sedan 8 år tillbaka. Eller snarare 20 år. Det började tidigt, de där besvären; smärtan, blödningarna, den oförstående omgivningen. Och de där läkarna som aldrig hade något svar att ge mig - eller ibland hade de sina egna svar som aldrig stämde.