Ruvardag 11

I övermorgon är det egentligen dags. Men jag vill helst få det överstökat redan imorgon och samtidigt inte. Att fortsätta ruva och drömma känns tryggt, men ändå så skört. Att veta att plusset kan vara på andra sidan natten är glädjekittlande, och hemskt förödande om minuset visar sig. Att vara ovetande är att avskärma sig från eventuell sorg, samtidigt som ovissheten gör mig svag av oro. Jag vill ta steget men ändå inte, jag vill gå vidare men vrida tillbaka klockan och göra om allt rätt... Vad kunde jag ha gjort bättre? Borde jag ha testat en annan medicin? Skulle jag ha betett mig annorlunda? Ätit något annat? Tränat mer? Jag vet att det inte finns några egentliga svar. Ibland känns det som rysk roulette. Vem som får bära sorg eller glädje är ödets nyck. Och ändå ber jag varje dag om ett mirakel.

Ruvardag 10

Inatt drömde jag om att jag fick ett stort plus på graviditetstestet. Vilken underbar känsla, jag befann mig i ett glädjerus tills jag vaknade upp till verkligheten. Jag ville genast kissa på en sticka för att drömmen kändes som ett gott tecken, men fick dåligt samvete då jag lovat maken att inte tjuvtesta. Så istället låg jag och vred och vände mig i en timme medan brösten faktiskt ömmade och jag kände att det drog lite därnere. Jag drömde också om att jag hade ett riktigt praktgräl med min mans familj. Inte alls lika trevligt som det om det stora plusset!

Idag bakar vi inför morgondagens glöggmingel, det doftar apelsin och saffran, kanel och ingefära. Jag har klätt julgranen och tonerna från Mahalia Jacksons 'Oh holy night' omfamnar oss med sin värme. Jag önskar att det enda som står på min önskelista går i uppfyllelse, den vackraste julklappen i hela världen - en liten bebis som växer i magen. 

Ruvardag 4 - symptomfri

Har varit en riktig fixarhelg med massor av pyssel inför advent. Jag har varit fullt sysselsatt från lördag morgon till söndag kväll, men tankarna rör sig ändå kring vad som inte sker. Inga symptom, inte ens ömma bröst som varit givet under alla mina ruvningar (om jag klämmer på dem riktigt hårt gör det lite ont...). Inga dragningar, kramp eller ens antydan till svullen mage. Blir så orolig för att mina farhågor är på väg att besannas. Imorse på väg till möbelaffären  räknade jag ut att jag snart ruvat i sammanlagt 100 dagar. Hundra dagar av längtan, oro och mardrömmar. Förhoppningar, glädje och sorg. Massor av tårar. Som idag. I veckan hade jag en helknäpp mardröm om att en av mina kollegor ville ha sex med mig, jag vaknade upp alldeles kallsvettig och mår fortfarande illa när jag tänker på det. Inatt drömde jag att jag kom på min man med en annan man. Vaknade upp fylld av oro och senare under dagen anklagade jag honom för att vara otrogen mot mig... Han var nämligen ute i fredags med några kollegor och berättade inte så mycket om kvällen, vilket han annars brukar göra. Jag blev till min förvåning misstänksam och i kombination med den där mardrömmen om honom så kände jag att jag förlorade mig själv i de mest bisarra känslor. Svartsjuka. Jag känner mig så oresonlig. Mina resonemang är inte spikraka, mannen har mycket överseende med mig och jag vet det, men jag känner ändå att jag i någon sorts frustration över vad som inte sker gör mig till en hemsk person just nu och att den hemska personen bara vill anklaga och gråta om vartannat. Jag vill kramas och bli sams, i nästa sekund vill jag slå till karln med onda ord som värker.

Jag klarar inte av ännu en misslyckad IVF. Men jag inser att det är just det som är på väg att ske.