Ruvardag 11

I övermorgon är det egentligen dags. Men jag vill helst få det överstökat redan imorgon och samtidigt inte. Att fortsätta ruva och drömma känns tryggt, men ändå så skört. Att veta att plusset kan vara på andra sidan natten är glädjekittlande, och hemskt förödande om minuset visar sig. Att vara ovetande är att avskärma sig från eventuell sorg, samtidigt som ovissheten gör mig svag av oro. Jag vill ta steget men ändå inte, jag vill gå vidare men vrida tillbaka klockan och göra om allt rätt... Vad kunde jag ha gjort bättre? Borde jag ha testat en annan medicin? Skulle jag ha betett mig annorlunda? Ätit något annat? Tränat mer? Jag vet att det inte finns några egentliga svar. Ibland känns det som rysk roulette. Vem som får bära sorg eller glädje är ödets nyck. Och ändå ber jag varje dag om ett mirakel.

Ruvardag 10

Inatt drömde jag om att jag fick ett stort plus på graviditetstestet. Vilken underbar känsla, jag befann mig i ett glädjerus tills jag vaknade upp till verkligheten. Jag ville genast kissa på en sticka för att drömmen kändes som ett gott tecken, men fick dåligt samvete då jag lovat maken att inte tjuvtesta. Så istället låg jag och vred och vände mig i en timme medan brösten faktiskt ömmade och jag kände att det drog lite därnere. Jag drömde också om att jag hade ett riktigt praktgräl med min mans familj. Inte alls lika trevligt som det om det stora plusset!

Idag bakar vi inför morgondagens glöggmingel, det doftar apelsin och saffran, kanel och ingefära. Jag har klätt julgranen och tonerna från Mahalia Jacksons 'Oh holy night' omfamnar oss med sin värme. Jag önskar att det enda som står på min önskelista går i uppfyllelse, den vackraste julklappen i hela världen - en liten bebis som växer i magen. 

Ruvardag 7

Tiden kryper långsamt framåt. I måndags förmiddag kände jag av en svag mensvärk som kom tillbaka en liten stund igår. Magen känns lite öm, ibland sticker det till och jag är väldigt trött på kvällarna. I för sig var jag trött innan så kan knappast skylla på progesteronet. Att lägga sig kl. 8 verkar vara min melodi denna höst. Brösten är svagt ömma, känner av dem mest på morgonen. Men alla dessa symptom är ju mest inbillning och det mesta kan skyllas på progesteronet. Däremot så tycker jag att avsaknaden av riktiga symptom är kännetecknade för denna ruvning och som får mig att förstå att det tyvärr inte går åt den riktning som vi önskar. Med tanke på alla tabletter som jag stoppar i mig så borde ju jag känna något. Ikväll har jag bjudit ut mannen på middag och bio så att vi får vila tankarna från vad som inte sker.

Ruvardag 4 - symptomfri

Har varit en riktig fixarhelg med massor av pyssel inför advent. Jag har varit fullt sysselsatt från lördag morgon till söndag kväll, men tankarna rör sig ändå kring vad som inte sker. Inga symptom, inte ens ömma bröst som varit givet under alla mina ruvningar (om jag klämmer på dem riktigt hårt gör det lite ont...). Inga dragningar, kramp eller ens antydan till svullen mage. Blir så orolig för att mina farhågor är på väg att besannas. Imorse på väg till möbelaffären  räknade jag ut att jag snart ruvat i sammanlagt 100 dagar. Hundra dagar av längtan, oro och mardrömmar. Förhoppningar, glädje och sorg. Massor av tårar. Som idag. I veckan hade jag en helknäpp mardröm om att en av mina kollegor ville ha sex med mig, jag vaknade upp alldeles kallsvettig och mår fortfarande illa när jag tänker på det. Inatt drömde jag att jag kom på min man med en annan man. Vaknade upp fylld av oro och senare under dagen anklagade jag honom för att vara otrogen mot mig... Han var nämligen ute i fredags med några kollegor och berättade inte så mycket om kvällen, vilket han annars brukar göra. Jag blev till min förvåning misstänksam och i kombination med den där mardrömmen om honom så kände jag att jag förlorade mig själv i de mest bisarra känslor. Svartsjuka. Jag känner mig så oresonlig. Mina resonemang är inte spikraka, mannen har mycket överseende med mig och jag vet det, men jag känner ändå att jag i någon sorts frustration över vad som inte sker gör mig till en hemsk person just nu och att den hemska personen bara vill anklaga och gråta om vartannat. Jag vill kramas och bli sams, i nästa sekund vill jag slå till karln med onda ord som värker.

Jag klarar inte av ännu en misslyckad IVF. Men jag inser att det är just det som är på väg att ske.

Ruvardag 1

Så var det dags igen. Sjätte och sista försöket. Var så nervös för att de skulle ringa och lämna ett tråkigt besked, men på eftermiddagen låg en kissnödig jag i gynstolen och kramade hårt mannens hand. En barnmorska tog hand om oss denna gång... Vet inte om det är ett gott tecken. Antingen så ser de inget hopp och överlåter det till barnmorskan att utföra insättningen eller så är hon experten som de tar in när inget annat fungerar. Vi hoppas starkt på det sistnämnda. 

Jag letar redan tecken vilket egentligen inte tjänar något till, men på förmiddagen  idag låg en liten röd blodklump i trosan. Det är säkert bara från insättningen, men jag vill så gärna tro att det är från när blastocysten fäster sig. 12 långa dagar återstår. Vill tipsa om denna sida som på ett utmärkt sätt förklarar processen som sker med blastocysten, där jag är på steg 1:

http://www.nyufertilitycenter.org/ivf/embryo_transfer

5-Day Transfer

Days Past  Transfer (DPT)	Embryo Development
One	The blastocyst begins to hatch out of its shell
Two	The blastocyst continues to hatch out of its shell and begins to attach itself to the uterus
Three	The blastocyst attaches deeper into the uterine lining, beginning implantation
Four	Implantation continues
Five	Implantation is complete, cells that will eventually become the placenta and fetus have begun to develop
Six	Human chorionic gonadotropin (hCG) starts to enter the blood stream
Seven	Fetal development continues and hCG continues to be secreted
Eight	Fetal development continues and hCG continues to be secreted
Nine	Levels of hCG are now high enough to detect a pregnancy

Progynon dag 21 + prednisolon + trombyl + progesteron

Idag började jag med prednisolon och trombyl. Progesteron-vaggisarna är som vanligt alldeles underbart kladdiga, de läcker rakt igenom trosskyddet. Jag funderar på att ta dem rektalt istället, men det finns ju negativa följder av det också vilket jag nog inte behöver gå in på här. Vid förförra ivf:en köpte jag flera "fultrosor" som jag sedan med glädje kommer att slänga. Så använd inte dina Agent Provocateur om du inte måste...

Jag har ett konstigt illamående på morgnarna och har överhuvudtaget svårt att somna. Ligger och funderar alldeles för mycket på vad som kommer att hända denna vecka, om vår blastocyst överlever upptiningen. Det skulle kännas förödande om den inte klarar sig. 

Tittar tillbaka

Är det något jag kan göra annorlunda den här gången? Eller borde jag ha undvikit något de andra gångerna? Oftast så börjar man ju tänka på om det var något fel man gjorde och om man kan påverka resultatet. Läkarna säger att det inte finns mycket man kan göra, förutom att leva hälsosamt och dra ner lite på träningen. Själv så har jag gått tillbaka och jämfört lite hur det såg ut :

ET 1: När vi genomgick fertilitetsutredningen bad läkaren mig att dra ner på träningen, speciellt spinning som enligt han och hans kollegor var en bidragande orsak till att många kvinnor inte kunde bli gravida. Sedan ombads jag börja med D-vitamin och att gå upp i vikt, då jag ansågs vara på gränsen till ett lågt BMI. Jag gjorde en laparoskopi för att ta bort endometrioshärdarna och innan dess en spolning av äggledarna. Så när vi påbörjade den första ivf-processen ett par månader senare kunde jag inte vara mer förberedd, knaprandes alla viktiga vitaminer. Ett par kilo tyngre och inte söndergooglad gick jag in i den långa processen med hopp och glädje. Jag såg bara framgång, jag kände att det hände saker med vårt fina 3-dagars embryo. Men det slutade ju inte riktigt bra. (enanton, synarela, gonal-f, crinone)

FET 1: Det blev två blastocyster till frysen, varav en 6-dagars som sattes in i naturlig cykel. Den här gången tog jag det lugnt och var till och med hemma och vilade ett par dagar. Vi var så förhoppningsfulla, jag drogs med alla möjliga symtom och mensen var försenad. Men det ville sig inte. 

FET 2: Nu hade vi börjat på föräldrakurs för de som vill adoptera och jag ruvade på ett 5-dagars som även det sattes in i naturlig cykel. Vi levde som vanligt och jag kände ingenting. Och ingenting blev det. 

ET 2: Några månader innan andra processen slutade jag att äta kött på vardagar och försökte på helgerna hålla mig till fisk och skaldjur. Jag är glutenintolerant, men drog även ned på glutenfritt bröd och överhuvudtaget mjölkprodukter. Började även med att äta ananas som jag läste någonstans skulle hjälpa ägget att fästa. Sedan började vi även med fertilitetssmoothies och bad läkaren om trombyl. Vårt andra uttag och vi satte in ett fint 2-dagars embryo som stannade. I vecka 8 fick vi se ett litet hjärta slå. Läkaren bad mig sluta med trombyl. Vid en rutinkontroll i 13:e veckan visade det sig att ett MA skett, till vår stora sorg slog hjärtat ej mer. Fick cytotec för att starta en abort. Av de 9 ägg vi fick ut blev det inga till frysen. (synarela, gonal-f, progesteron vag. och trombyl) 

ET 3: Sista försöket via landstinget. Efter missfallet började jag med hallonbladste för att stärka livmodern. Jag förberedde mig genom att äta extra tillskott av vitaminer (bee propolis, royal jelly, zink, kalcium och spirulina i 2-3 mån). Två fina ägg sattes tillbaka och jag testade även denna gång med trombyl. Kände dock tidigt att det kändes alltför normalt. Började blöda kraftigt innan testdag och blödningen höll på i 8 dagar. En blastocyst kvar i frysen. (synarela, gonal-f, progesteron vag. och trombyl)