Ruvardag 4 - symptomfri

Har varit en riktig fixarhelg med massor av pyssel inför advent. Jag har varit fullt sysselsatt från lördag morgon till söndag kväll, men tankarna rör sig ändå kring vad som inte sker. Inga symptom, inte ens ömma bröst som varit givet under alla mina ruvningar (om jag klämmer på dem riktigt hårt gör det lite ont...). Inga dragningar, kramp eller ens antydan till svullen mage. Blir så orolig för att mina farhågor är på väg att besannas. Imorse på väg till möbelaffären  räknade jag ut att jag snart ruvat i sammanlagt 100 dagar. Hundra dagar av längtan, oro och mardrömmar. Förhoppningar, glädje och sorg. Massor av tårar. Som idag. I veckan hade jag en helknäpp mardröm om att en av mina kollegor ville ha sex med mig, jag vaknade upp alldeles kallsvettig och mår fortfarande illa när jag tänker på det. Inatt drömde jag att jag kom på min man med en annan man. Vaknade upp fylld av oro och senare under dagen anklagade jag honom för att vara otrogen mot mig... Han var nämligen ute i fredags med några kollegor och berättade inte så mycket om kvällen, vilket han annars brukar göra. Jag blev till min förvåning misstänksam och i kombination med den där mardrömmen om honom så kände jag att jag förlorade mig själv i de mest bisarra känslor. Svartsjuka. Jag känner mig så oresonlig. Mina resonemang är inte spikraka, mannen har mycket överseende med mig och jag vet det, men jag känner ändå att jag i någon sorts frustration över vad som inte sker gör mig till en hemsk person just nu och att den hemska personen bara vill anklaga och gråta om vartannat. Jag vill kramas och bli sams, i nästa sekund vill jag slå till karln med onda ord som värker.

Jag klarar inte av ännu en misslyckad IVF. Men jag inser att det är just det som är på väg att ske.