Progynon dag 5

Illamåendet och huvudvärken har äntligen gått över. Har börjat träna lite och kan inte säga att jag känner några speciella symtom av progynonet. Känns dock som att tiden sniglar fram, vill att UL-dagen ska vara imorgon så att man kan börja räkna ned till insättningen. Det finns så mycket oro inför vårt sista försök... Att blastocysten inte ska klara upptiningen, att allt bara ska vara över. Och om det klarar sig, den evighetslånga väntan på att det ska fästa. Men jag försöker inte tänka på det. Nej, inte alls. Jag njuter av den vackra årstiden, jag är så glad över att ha så fina vänner och en alldeles underbar kärleksfull man. Men jag vill ha något mer. Är jag girig?