Ruvardag 11

I övermorgon är det egentligen dags. Men jag vill helst få det överstökat redan imorgon och samtidigt inte. Att fortsätta ruva och drömma känns tryggt, men ändå så skört. Att veta att plusset kan vara på andra sidan natten är glädjekittlande, och hemskt förödande om minuset visar sig. Att vara ovetande är att avskärma sig från eventuell sorg, samtidigt som ovissheten gör mig svag av oro. Jag vill ta steget men ändå inte, jag vill gå vidare men vrida tillbaka klockan och göra om allt rätt... Vad kunde jag ha gjort bättre? Borde jag ha testat en annan medicin? Skulle jag ha betett mig annorlunda? Ätit något annat? Tränat mer? Jag vet att det inte finns några egentliga svar. Ibland känns det som rysk roulette. Vem som får bära sorg eller glädje är ödets nyck. Och ändå ber jag varje dag om ett mirakel.