Ruvardag 10

Inatt drömde jag om att jag fick ett stort plus på graviditetstestet. Vilken underbar känsla, jag befann mig i ett glädjerus tills jag vaknade upp till verkligheten. Jag ville genast kissa på en sticka för att drömmen kändes som ett gott tecken, men fick dåligt samvete då jag lovat maken att inte tjuvtesta. Så istället låg jag och vred och vände mig i en timme medan brösten faktiskt ömmade och jag kände att det drog lite därnere. Jag drömde också om att jag hade ett riktigt praktgräl med min mans familj. Inte alls lika trevligt som det om det stora plusset!

Idag bakar vi inför morgondagens glöggmingel, det doftar apelsin och saffran, kanel och ingefära. Jag har klätt julgranen och tonerna från Mahalia Jacksons 'Oh holy night' omfamnar oss med sin värme. Jag önskar att det enda som står på min önskelista går i uppfyllelse, den vackraste julklappen i hela världen - en liten bebis som växer i magen. 

Ruvardag 7

Tiden kryper långsamt framåt. I måndags förmiddag kände jag av en svag mensvärk som kom tillbaka en liten stund igår. Magen känns lite öm, ibland sticker det till och jag är väldigt trött på kvällarna. I för sig var jag trött innan så kan knappast skylla på progesteronet. Att lägga sig kl. 8 verkar vara min melodi denna höst. Brösten är svagt ömma, känner av dem mest på morgonen. Men alla dessa symptom är ju mest inbillning och det mesta kan skyllas på progesteronet. Däremot så tycker jag att avsaknaden av riktiga symptom är kännetecknade för denna ruvning och som får mig att förstå att det tyvärr inte går åt den riktning som vi önskar. Med tanke på alla tabletter som jag stoppar i mig så borde ju jag känna något. Ikväll har jag bjudit ut mannen på middag och bio så att vi får vila tankarna från vad som inte sker.

Ruvardag 4 - symptomfri

Har varit en riktig fixarhelg med massor av pyssel inför advent. Jag har varit fullt sysselsatt från lördag morgon till söndag kväll, men tankarna rör sig ändå kring vad som inte sker. Inga symptom, inte ens ömma bröst som varit givet under alla mina ruvningar (om jag klämmer på dem riktigt hårt gör det lite ont...). Inga dragningar, kramp eller ens antydan till svullen mage. Blir så orolig för att mina farhågor är på väg att besannas. Imorse på väg till möbelaffären  räknade jag ut att jag snart ruvat i sammanlagt 100 dagar. Hundra dagar av längtan, oro och mardrömmar. Förhoppningar, glädje och sorg. Massor av tårar. Som idag. I veckan hade jag en helknäpp mardröm om att en av mina kollegor ville ha sex med mig, jag vaknade upp alldeles kallsvettig och mår fortfarande illa när jag tänker på det. Inatt drömde jag att jag kom på min man med en annan man. Vaknade upp fylld av oro och senare under dagen anklagade jag honom för att vara otrogen mot mig... Han var nämligen ute i fredags med några kollegor och berättade inte så mycket om kvällen, vilket han annars brukar göra. Jag blev till min förvåning misstänksam och i kombination med den där mardrömmen om honom så kände jag att jag förlorade mig själv i de mest bisarra känslor. Svartsjuka. Jag känner mig så oresonlig. Mina resonemang är inte spikraka, mannen har mycket överseende med mig och jag vet det, men jag känner ändå att jag i någon sorts frustration över vad som inte sker gör mig till en hemsk person just nu och att den hemska personen bara vill anklaga och gråta om vartannat. Jag vill kramas och bli sams, i nästa sekund vill jag slå till karln med onda ord som värker.

Jag klarar inte av ännu en misslyckad IVF. Men jag inser att det är just det som är på väg att ske.

Ruvardag 1

Så var det dags igen. Sjätte och sista försöket. Var så nervös för att de skulle ringa och lämna ett tråkigt besked, men på eftermiddagen låg en kissnödig jag i gynstolen och kramade hårt mannens hand. En barnmorska tog hand om oss denna gång... Vet inte om det är ett gott tecken. Antingen så ser de inget hopp och överlåter det till barnmorskan att utföra insättningen eller så är hon experten som de tar in när inget annat fungerar. Vi hoppas starkt på det sistnämnda. 

Jag letar redan tecken vilket egentligen inte tjänar något till, men på förmiddagen  idag låg en liten röd blodklump i trosan. Det är säkert bara från insättningen, men jag vill så gärna tro att det är från när blastocysten fäster sig. 12 långa dagar återstår. Vill tipsa om denna sida som på ett utmärkt sätt förklarar processen som sker med blastocysten, där jag är på steg 1:

http://www.nyufertilitycenter.org/ivf/embryo_transfer

5-Day Transfer

Days Past  Transfer (DPT)	Embryo Development
One	The blastocyst begins to hatch out of its shell
Two	The blastocyst continues to hatch out of its shell and begins to attach itself to the uterus
Three	The blastocyst attaches deeper into the uterine lining, beginning implantation
Four	Implantation continues
Five	Implantation is complete, cells that will eventually become the placenta and fetus have begun to develop
Six	Human chorionic gonadotropin (hCG) starts to enter the blood stream
Seven	Fetal development continues and hCG continues to be secreted
Eight	Fetal development continues and hCG continues to be secreted
Nine	Levels of hCG are now high enough to detect a pregnancy

Progynon dag 21 + prednisolon + trombyl + progesteron

Idag började jag med prednisolon och trombyl. Progesteron-vaggisarna är som vanligt alldeles underbart kladdiga, de läcker rakt igenom trosskyddet. Jag funderar på att ta dem rektalt istället, men det finns ju negativa följder av det också vilket jag nog inte behöver gå in på här. Vid förförra ivf:en köpte jag flera "fultrosor" som jag sedan med glädje kommer att slänga. Så använd inte dina Agent Provocateur om du inte måste...

Jag har ett konstigt illamående på morgnarna och har överhuvudtaget svårt att somna. Ligger och funderar alldeles för mycket på vad som kommer att hända denna vecka, om vår blastocyst överlever upptiningen. Det skulle kännas förödande om den inte klarar sig. 

Progynon dag 18

8 mm. Godkänd och på väg. Laddar med proggisar som tas 3 ggr per dag och progynon som innan. Nästa vecka är det dags. Nu hoppas vi innerligt att blastocysten klarar upptiningen. Den här helgen kommer kännas extra lång.

Progynon dag 16

Slemhinnan var fortfarande för tunn, 6,7 mm. Ska tillbaka igen om ett par dagar. Om den inte hinner växa till sig så vill läkaren att jag blöder ut och väntar till nästa gång. Jag vill inte vänta mer... 

Progynon dag 14

Måste tillbaka till läkaren eftersom slemhinnan var för tunn, 6 mm och hon vill att den ska vara minst 7 mm. Jag har aldrig träffat den här läkaren förut och nu ifrågasatte hon min behandling och tyckte att jag nästa gång ska försöka göra en insättning i naturlig cykel. Men det blir ju ingen nästa gång, sa jag. Hon verkade dock säker på att jag måste avbryta den här processen. Vad ska man säga? Alla har olika åsikter och expertis, det är svårt att veta vem man ska lägga sin tillit på. I det här läget försöker jag bara lyssna på känslan, min magkänsla och hoppas på att det går vägen. Jag har inte så höga förhoppningar på att vi kommer att lyckas, men nu testar vi något nytt och kan i alla fall säga att vi verkligen försökt.

Progynon dag 9

Veckan kryper långsamt framåt. Har mindre aptit, lite yrsel och ovanligt mycket flytningar. En tanke kom upp under lunchpromenaden idag, att kanske gör det inte så mycket att vårt sista försök inte lyckas, att vi inte får ett biologiskt barn. Att det är ok att vänta ett par år till på en liten familjemedlem. Jag känner att det är dags att återgå till det normala. Vardagen. Träna. Bara vara. Vila från alla mediciner, vila från förhoppningarna, vila från att försöka. Jag kommer vara ledsen när det här är över, men också känna att det är ok att få gå vidare. 

Progynon dag 7

De vanligaste biverkningarna av progynon är viktuppgång eller nedgång, huvudvärk, buksmärta, illamående, hudutslag, klåda, blödningar. Låter ju inte alltför lockande... Jag har hittills märkt av en del yrsel, vilket är mindre vanligt förekommande samt ömma bröst. Tyvärr så verkar jag också tappa massor av hår! Nu känns det som att en handfull hårstrån ligger på golvet efter att jag tvättat håret. Har också tappat aptiten, men det gör ju inget med tanke på hur mycket man har gått upp i vikt av procedurerna hittills. Vid varje IVF så har jag svullnat upp och medicinerna har gett mig en viktökning som är riktigt svår att bli av med. Kroppen känns helt annorlunda, kläderna sitter konstigt och jag som aldrig haft en mage dras numera med en storlek större. Men det kommer vara värt allt besvär när drömmen blir sann.

Progynon dag 5

Illamåendet och huvudvärken har äntligen gått över. Har börjat träna lite och kan inte säga att jag känner några speciella symtom av progynonet. Känns dock som att tiden sniglar fram, vill att UL-dagen ska vara imorgon så att man kan börja räkna ned till insättningen. Det finns så mycket oro inför vårt sista försök... Att blastocysten inte ska klara upptiningen, att allt bara ska vara över. Och om det klarar sig, den evighetslånga väntan på att det ska fästa. Men jag försöker inte tänka på det. Nej, inte alls. Jag njuter av den vackra årstiden, jag är så glad över att ha så fina vänner och en alldeles underbar kärleksfull man. Men jag vill ha något mer. Är jag girig?