Nästa steg

Under senaste veckan har jag varit på endometriosträff och träffat andra kvinnor som delat med sig av sina erfarenheter. Det var väldigt nyttigt och ett steg framåt för mig som för var dag som går inser att det är dags att ta itu med att bli bra. Eller bättre i alla fall. Smärtan kommer smygande tillbaka, ibland knyter sig magen och det känns som att någon vrider runt en kniv inom mig. I januari ska jag träffa en ny läkare som jag blivit varmt rekommenderad att ta kontakt med. Jag försöker fokusera på vår adoptionsprocess och stänga ute alla dystra tankar, men det är svårt. Pappersarbetet känns som en kolossal sten som vägrar röra sig framåt, just nu går allt så långsamt. Jag har kontaktat en översättare, men psykolog återstår. Jag försöker förlägga alla måsten till nästa år, känns bättre om allt är stämplat med datum januari 2014. Inbillar jag mig. Men jag vill lämna 2013 bakom mig, ett år som jag inte alls ville genomlida. Och snart är den över och jag kan fylla 2014 med fantastiska upplevelser och minnen.

Sista samtalet

I veckan hade vi ett sista möte med en av läkarna som behandlat oss på ivf-kliniken. Vi gick igenom alla processer som vi hittills haft och jämförde medicinering och metoder. Sammanfattningsvis var det ingen större skillnad, när jag väl blev gravid så var det med ett färskt 2-dagars ägg och jag misstänker att det var trombylen som hjälpte oss framåt. När jag sedan ombads sluta med trombylen runt vecka 8 så kom missfallet ett par veckor senare. En slump eller? Vi kan tyvärr inte dra några slutsatser. Läkaren rekommenderade oss att gå vidare med IVF privat, han såg stora möjligheter till att vi kan lyckas. Han bad oss att gå hem och känna efter, vad orkar vi egentligen med just nu och vad vill vi. Han tyckte inte alls att endometriosen hade någon inverkan på om vi lyckas eller inte, utan trodde att vi hade en chans på 30-40%. Jag kände en enormt stor irritation över att han inte såg endometriosen som en står inverkande faktor för våra möjligheter. Han menade på att det inte finns något som helst forskningsresultat som visar på att endometriosen påverkar våra chanser. Jag är riktigt trött på att höra detta, att det i Sverige inte finns någon forskning kring detta? Läkaren som opererade mig för min endometrios menade tvärtom, att endon tyvärr skapar en sämre miljö som i sin tur påverkar fertiliteten i hög grad. Men istället för att gå och vara arg, så har jag några länkar att dela med mig.

För dig som vill ha lite tips på diet och kost för att hålla endometriosen nere, så rekommenderade jag dessa sidor: endometriosis resolved och natural infertility  som även ger råd kring det mesta som rör ivf och infertilitet ur hälsosynpunkt. 

När drömmar inte uppfylls

Hur går vi vidare nu... Ett stort minus imorse. Som ett slag i ansiktet på den som redan ligger ned så började mina bröst att ömma rejält inatt så att jag bara kunde ligga på rygg. Maken är så ledsen, så fylld av sorg. Sorgsen för något vi aldrig hade, men förlusten är ändå där. Själv befinner jag mig i en bubbla av förnekelse. Jag känner mig inte ledsen, inte just nu. I tankarna gror planer på hur vi går vidare, att vi kommer att lyckas, att det finns hopp. Tack för era uppmuntrande ord och tankar, jag är glad att vi som är helt främlingar för varandra kan ge så mycket stöd. Vi befinner oss i en situation som familj och vänner ibland har svårt att förstå, det är därför jag och min man aldrig berättar något om våra processer eftersom de där vänliga orden man hört tidigare från omgivningen som vill trösta bara gör det ännu värre. Imorgon kanske jag kommer att bryta ihop, kanske kommer tårarna på jobbet. Men just nu vill jag bara knyta nävarna och slå dem i bordet, jag ger inte upp. Hur vi går vidare... Det får vi se.

Ruvardag 11

I övermorgon är det egentligen dags. Men jag vill helst få det överstökat redan imorgon och samtidigt inte. Att fortsätta ruva och drömma känns tryggt, men ändå så skört. Att veta att plusset kan vara på andra sidan natten är glädjekittlande, och hemskt förödande om minuset visar sig. Att vara ovetande är att avskärma sig från eventuell sorg, samtidigt som ovissheten gör mig svag av oro. Jag vill ta steget men ändå inte, jag vill gå vidare men vrida tillbaka klockan och göra om allt rätt... Vad kunde jag ha gjort bättre? Borde jag ha testat en annan medicin? Skulle jag ha betett mig annorlunda? Ätit något annat? Tränat mer? Jag vet att det inte finns några egentliga svar. Ibland känns det som rysk roulette. Vem som får bära sorg eller glädje är ödets nyck. Och ändå ber jag varje dag om ett mirakel.