Höst

Hösten är här med besked. Jag är återigen förkyld, precis som förra månaden under samma vecka som förväntad mens får jag rinnsnuva och blir sedan rejält förkyld. Ska det vara så här framöver? Att det numera ingår i PMS-besvären tokigt ömma bröst och förkylning? Sedan så är mensen förstås försenad. Innan Enantonet kom mensen som en trogen hund. En blodig pitbull. Grym och skoningslös.

Jag ligger skavfötters med min hund. Vi tycker lite synd om oss själva och den ena snarkar helt utan hämningar. Jag önskar att jag kunde vara så hämningslös och tillfreds med livet. Men istället analyserar jag sönder pusselbitarna medan livet går förbi med bjällror och konfetti. Jag känner inte längre igen min kropp och det gör mig vilsen. Tryggheten är borta, att veta precis hur den reagerar, hur den mår, vad som får den framåt. Nu är jag bara som en ledsen svullen boll som hungrar efter kött och har två gigantiska satsumas som värker. Jag kommer aldrig att kunna njuta av ens en clementin igen. 

Jag läste någonstans att menscykeln förändras efter 30-års åldern. I så fall är väl det som händer nu, dagarna mellan mens blir längre och PMS-besvären allt jobbigare. Magen är alltid svullen och bara riktigt hård träning gör att den håller sig i schack. Mitt humör är som ett fantastiskt fyrverkeri, pitbullterriern kommer fram mellan de vackra färgkaskaderna och gör ett hugg. Igår pratade jag med mannen på telefon och lyckades bli arg på en nanosekund. När han kom hem fick jag en lång kram som jag inte alls var värd. Kärlek.