Senaste om satsumasen

Ja, vad händer egentligen med mina satsumas? Kring ägglossning så ömmade de så mycket att jag knappt kunde sova ordentligt, värken spred sig mot armhålorna. Jag kände att jag inte klarade ännu en period med obehag och eftersom jag inte kunde ha mina vanliga behåar så jag köpte en uppsättning mjuka och bygelfria. Åh, vilken frihet. Kollegorna kollar skumt neråt när bröstvårtorna pekar synligt mot min blus när det är kallt, vår dresscode säger  dock inget om tunna spetsbehår... Förvånande nog försvann värken i bröstvårtorna och brösten efter ett par dagar och nu är jag nästan symptomfri. Kanske är det de nya behårna eller så är det för att jag slutat äta kött helt sedan ett par veckor tillbaka eller så är det för att jag numera kör bikramyoga hardcore. Ja, som vanligt är det svårt att peka ut den skyldige till lösningen av mitt satsumas-drama, men jag känner mig nöjd över att kunna sova som ett barn om nätterna. Det ni!

Höst

Hösten är här med besked. Jag är återigen förkyld, precis som förra månaden under samma vecka som förväntad mens får jag rinnsnuva och blir sedan rejält förkyld. Ska det vara så här framöver? Att det numera ingår i PMS-besvären tokigt ömma bröst och förkylning? Sedan så är mensen förstås försenad. Innan Enantonet kom mensen som en trogen hund. En blodig pitbull. Grym och skoningslös.

Jag ligger skavfötters med min hund. Vi tycker lite synd om oss själva och den ena snarkar helt utan hämningar. Jag önskar att jag kunde vara så hämningslös och tillfreds med livet. Men istället analyserar jag sönder pusselbitarna medan livet går förbi med bjällror och konfetti. Jag känner inte längre igen min kropp och det gör mig vilsen. Tryggheten är borta, att veta precis hur den reagerar, hur den mår, vad som får den framåt. Nu är jag bara som en ledsen svullen boll som hungrar efter kött och har två gigantiska satsumas som värker. Jag kommer aldrig att kunna njuta av ens en clementin igen. 

Jag läste någonstans att menscykeln förändras efter 30-års åldern. I så fall är väl det som händer nu, dagarna mellan mens blir längre och PMS-besvären allt jobbigare. Magen är alltid svullen och bara riktigt hård träning gör att den håller sig i schack. Mitt humör är som ett fantastiskt fyrverkeri, pitbullterriern kommer fram mellan de vackra färgkaskaderna och gör ett hugg. Igår pratade jag med mannen på telefon och lyckades bli arg på en nanosekund. När han kom hem fick jag en lång kram som jag inte alls var värd. Kärlek.

Satsumas

Mitt liv består av kvartalsrapporter och menscykler. Från dag ett då mensen gör en storstilad och blodig entré till intensiva ägglossningssymptom och sedan rejäl PMS fram till cykelns slut. Det enda positiva i denna hemska äggröra är att jag faktiskt kan njuta av att brösten fyller ut min BH. Annars har jag bröst som ett par satsumas, från ägglossning fram till mens så ömmar de istället rejält och vips så har jag nästan gått upp en behå-storlek. Någon rättvisa ska det väl ändå finnas här i världen! Men så fort jag har fått mens krymper välbehagen och tillbaka är mina små satsumas. 

Jag hade en konstig dröm inatt, det är inget ovanligt att jag drömmer konstigt. Mina drömmar borde få en egen bok, faktiskt. Tillbaka till drömmen: vi är hemma hos mina föräldrar, huset ligger plötsligt vid vattnet och jag springer in på toaletten, jag mår så illa. Min mor smäller upp dörren och tittar anklagande på mig, hon ropar med triumf i rösten "Ha, jag kom på dig, du är gravid!".

Nu är det så att jag tidigare drömt om att vara gravid, när jag faktiskt var gravid. Och när jag var skengravid. Så denna dröm ska inte tydas på något sätt, om mina drömmar skulle tydas så skulle jag nog behöva terapi. Istället för terapi ska jag njuta av att det är fredag, att det är sista varma sensommarhelgen innan kylan kommer över landet. Och jag är glad över att se att jag har över 1000 läsare på min blogg varje månad, ni är varmt välkomna att lämna kommentarer. Trevlig helg!