Höst

Hösten är här med besked. Jag är återigen förkyld, precis som förra månaden under samma vecka som förväntad mens får jag rinnsnuva och blir sedan rejält förkyld. Ska det vara så här framöver? Att det numera ingår i PMS-besvären tokigt ömma bröst och förkylning? Sedan så är mensen förstås försenad. Innan Enantonet kom mensen som en trogen hund. En blodig pitbull. Grym och skoningslös.

Jag ligger skavfötters med min hund. Vi tycker lite synd om oss själva och den ena snarkar helt utan hämningar. Jag önskar att jag kunde vara så hämningslös och tillfreds med livet. Men istället analyserar jag sönder pusselbitarna medan livet går förbi med bjällror och konfetti. Jag känner inte längre igen min kropp och det gör mig vilsen. Tryggheten är borta, att veta precis hur den reagerar, hur den mår, vad som får den framåt. Nu är jag bara som en ledsen svullen boll som hungrar efter kött och har två gigantiska satsumas som värker. Jag kommer aldrig att kunna njuta av ens en clementin igen. 

Jag läste någonstans att menscykeln förändras efter 30-års åldern. I så fall är väl det som händer nu, dagarna mellan mens blir längre och PMS-besvären allt jobbigare. Magen är alltid svullen och bara riktigt hård träning gör att den håller sig i schack. Mitt humör är som ett fantastiskt fyrverkeri, pitbullterriern kommer fram mellan de vackra färgkaskaderna och gör ett hugg. Igår pratade jag med mannen på telefon och lyckades bli arg på en nanosekund. När han kom hem fick jag en lång kram som jag inte alls var värd. Kärlek.

Satsumas

Mitt liv består av kvartalsrapporter och menscykler. Från dag ett då mensen gör en storstilad och blodig entré till intensiva ägglossningssymptom och sedan rejäl PMS fram till cykelns slut. Det enda positiva i denna hemska äggröra är att jag faktiskt kan njuta av att brösten fyller ut min BH. Annars har jag bröst som ett par satsumas, från ägglossning fram till mens så ömmar de istället rejält och vips så har jag nästan gått upp en behå-storlek. Någon rättvisa ska det väl ändå finnas här i världen! Men så fort jag har fått mens krymper välbehagen och tillbaka är mina små satsumas. 

Jag hade en konstig dröm inatt, det är inget ovanligt att jag drömmer konstigt. Mina drömmar borde få en egen bok, faktiskt. Tillbaka till drömmen: vi är hemma hos mina föräldrar, huset ligger plötsligt vid vattnet och jag springer in på toaletten, jag mår så illa. Min mor smäller upp dörren och tittar anklagande på mig, hon ropar med triumf i rösten "Ha, jag kom på dig, du är gravid!".

Nu är det så att jag tidigare drömt om att vara gravid, när jag faktiskt var gravid. Och när jag var skengravid. Så denna dröm ska inte tydas på något sätt, om mina drömmar skulle tydas så skulle jag nog behöva terapi. Istället för terapi ska jag njuta av att det är fredag, att det är sista varma sensommarhelgen innan kylan kommer över landet. Och jag är glad över att se att jag har över 1000 läsare på min blogg varje månad, ni är varmt välkomna att lämna kommentarer. Trevlig helg!

PMS

Så är jag tillbaka igen. Samma rutiner som förra månaden med extrema PMS-besvär: ömma bröstvårtor (knappt så att jag kan sova på sidan), svullen mage, trötthet, akne, öm ländrygg, konstiga dragningar på vänster sida vid äggstockarna, allmänt irriterad och fundersam. Det är kö på mag- och tarmkliniken så jag får vänta någon månad till. Tills dess får jag leva med att vara skengravid. Hepp.

Smärta

Idag brast det. Jag satt vid mitt skrivbord när det plötsligt högg till i magen. Det gjorde så ont, jag föll framåt av smärtan. En kollega kom precis förbi i samma ögonblick som tårarna vällde fram. Hon tittade oroligt på mig och undrade om hon kunde hjälpa mig på något sätt, men jag bad om några sekunder för att hämta mig. Sedan fortsatte jag mitt arbete som att ingenting hade hänt. Jag är bra på att förtränga smärta, att plötsligt tappa kontrollen så där händer nästan aldrig. Den här smärtan känns dock annorlunda. Jag ser inte alls fram emot undersökningarna som väntar mig under hösten, samtidigt som det vore skönt att kunna utesluta vissa orosmoln. Jag är numera alltid svullen och trött, ryggen värker och magen krånglar. Jag väntar på att detta kapitel av mitt liv ska ta slut, jag längtar efter en ny början.

Skengravid

Min kropp kändes tung och osmidig, magen svullnade upp så fort jag åt någonting och brösten ömmade. Ländryggen värkte. Mensvärken kom och gick under två veckor, en svag svag ilning som ibland övergick till en molande värk. Dagen efter förväntad mens kände jag mig helt hängig, lite trött och seg, när mensen var 5 dagar försenad drabbades jag av rinnsnuva som övergick till en rejäl förkylning. Det är klart att jag börjar fundera... kan det vara möjligt? Kanske är jag gravid? Med alla symptom som jag har, kan det verkligen vara så? Men självklart spelade min hjärna och kropp en elak lek med mig. Natten mot dag 7 efter förväntad mens kom den första mörka blödningen och helgen tillbringades i soffan med intensiv värk i hela kroppen. Det kändes som att jag hade influensa, det värkte i ryggen, i magen, i benen. Jag längtar till att börja med enantonet igen, att bara få vara fri på nytt. Från januari till juni hade jag gått ner 5 kg, men under juli och augusti då jag tagit paus från behandlingen har jag ökat i vikt med 2 kg. Jag känner mig klumpig, alltid svullen om magen och ofta väldigt trött. Jag hoppas att de nya undersökningarna jag ska göra rörande tarmarna är ok så att jag kan påbörja enanton-behandlingen igen. Trots att jag är livrädd för sprutorna, så känns de som ett betydligt bättre alternativ än att må såhär.