En liten bit på väg

Det börjar ljusna i pappersdjungeln. Mörkret släpper sakteliga greppet om dagarna och jag kan ana horisonten. Jag har känt mig lättirriterad och humöret har varit lite upp och ner, jag har provocerat fram bråk med maken, men han har aldrig nappat utan känner mig förstås mycket bättre än vad jag själv gör. Flera av våra vänners barn fyller år nu och vår gudson likaså. Nyligen fick våra vänner en liten bebis, de var en vecka efter oss och om det inte hade varit för missfallet hade vi också fått uppleva lyckan. När maken sa att se hade bjudit hem oss så brast det för mig, jag bara grät och grät och grät. Och grät. Tårarna ville aldrig ta slut. Min underbare man höll om mig och förklarade att han förstod precis och att han alltid kommer att finnas här, alltid redo när jag är redo att prata. Vi låg i sängen och jag fortsatte att gråta och fick inte fram några ord, han höll om mig och berättade om sin kärlek till mig, om hur mycket jag betyder för honom och att allt det där andra inte spelar någon roll så länge vi har varandra. Jag önskar att jag kunde ge honom tröst också, för trots att han är så stark kan jag se hans sorg och längtan. Men allt jag kan göra är att låta honom hålla om mig hårt och ta emot all hans kärlek. Jag har varit så dum som låtit mitt humör gå ut över honom när jag vet att han lider lika mycket, jag har varit självisk i min sorg. Nu måste jag börja se ljuset och möjligheterna, börja ta lite större steg på vägen mot framtiden.

Energi sökes

Önskar att jag kunde säga att vi kommit en bit på vägen, men tyvärr så har det inte skett mycket sedan sist. Jag har fullt upp på jobbet och på kvällarna känner jag mig så trött att jag ofta hamnar i sängen vid nio. Träningen är i alla fall igång, dock så kändes det som att jag skulle kräkas när jag väl var klar med mina intervall. Det smakade blod och öronen kändes som att de skulle explodera av värme. Maken hejade glatt på och vi hann precis bli klara innan regnet föll ned och gjorde vägen ännu lerigare. Jag satsar på en hårdare endo-kost och har börjat baka eget glutenfritt bröd som smakar ljuvligt. På vardagarna är det vegetariskt som gäller och kanske en bit fisk. Mycket soppor och sallader blir det, allt smakar så gott! Jag har förälskat mig i kombon fänkål, rödkål och grönkål. Mums!

Nytt år, nya möjligheter

Och såklart nya utmaningar! Jag lägger med glädje 2013 bakom mig, ett år som var fyllt av väntan, förberedelser, misslyckanden, missfall och sorg. Men samtidigt också så mycket kärlek, kärlek till varandra. Trots allt som hänt så känner vi oss lika starka som innan och nu ser vi fram mot att få klart det sista i adoptionsprocessen så att ansökan kan skickas iväg. Sedan återstår det väntan, väntan och massor av längtan. Men vi har tid, väldigt mycket tid att spendera på nya äventyr, resor och renoveringar. Det kommer att finnas tillräckligt mycket att göra för att fylla ut tiden fram tills barnbeskedet. Jag ska äntligen ta tag i träningen igen, träffa en dietist och få stöd gällande endo-kosten och så börjar mina vegetariska vardagar nästa vecka. Jag har haft ett litet uppehåll i december, men nu är det dags att ta sig i kragen och laga vegetariskt på vardagar. Inte för att jag äter så mycket kött, men förhoppningsvis kan jag inspirera andra i min omgivning till att äta ekologiskt. Sedan ser jag fram emot att våren ska anlända och med den lite värme och sol. 2014 - jag är redo!

God fortsättning på det nya året!