En liten bit på väg

Det börjar ljusna i pappersdjungeln. Mörkret släpper sakteliga greppet om dagarna och jag kan ana horisonten. Jag har känt mig lättirriterad och humöret har varit lite upp och ner, jag har provocerat fram bråk med maken, men han har aldrig nappat utan känner mig förstås mycket bättre än vad jag själv gör. Flera av våra vänners barn fyller år nu och vår gudson likaså. Nyligen fick våra vänner en liten bebis, de var en vecka efter oss och om det inte hade varit för missfallet hade vi också fått uppleva lyckan. När maken sa att se hade bjudit hem oss så brast det för mig, jag bara grät och grät och grät. Och grät. Tårarna ville aldrig ta slut. Min underbare man höll om mig och förklarade att han förstod precis och att han alltid kommer att finnas här, alltid redo när jag är redo att prata. Vi låg i sängen och jag fortsatte att gråta och fick inte fram några ord, han höll om mig och berättade om sin kärlek till mig, om hur mycket jag betyder för honom och att allt det där andra inte spelar någon roll så länge vi har varandra. Jag önskar att jag kunde ge honom tröst också, för trots att han är så stark kan jag se hans sorg och längtan. Men allt jag kan göra är att låta honom hålla om mig hårt och ta emot all hans kärlek. Jag har varit så dum som låtit mitt humör gå ut över honom när jag vet att han lider lika mycket, jag har varit självisk i min sorg. Nu måste jag börja se ljuset och möjligheterna, börja ta lite större steg på vägen mot framtiden.