Slempropp!

Maken har semester och vi njuter av att sommaren äntligen har kommit! Det har varit sol och regn om vartannat, när regnet öser ner tänder vi brasan och myser med sällskapsspel, alkoholfri bubbel från Richard Juhlin och ljumma kräftor. Grillen åker fram med solen och vi har flera eftermiddagar i rad njutit av smörstekta egenplockade kantareller till oxfilén med grillad potatis och nyskördad sallad. Förra veckan var jag så trött och orkade knappt röra mig, men i lördags kände jag mig ovanligt pigg så vi tog en längre promenad i morgonsolen. Jag vet inte var energin kom från, men det var så skönt att kunna vara ute och gå trots en del sammandragningar. På eftermiddagen stärktes energinivån ytterligare när jag var på toaletten och upptäckte en vitgul slemmig geléaktig stor klump - slemproppen hade gått! Jag googlade förstås för att kunna vara säker och helt plötsligt så blev både jag och maken väldigt exalterade när vi insåg att det var ett verkligt tecken på att förlossningen närmar sig.  Enligt vissa källor kan det ske inom 1-14 dagar! 

Vi var hos barnmorskan i måndags, fick träffa en sommarvikarie då vår ordinarie är på semester. Hon sa att bebis låg verkligt lågt ner nu med huvudet, men ville inte ge oss några förhoppningar på att förlossningen är nära. När jag låg ner medan hon mätte min mage så var hon tvungen att vänta eftersom jag hade en sammandragning, då som först förstod jag hur en "normal" sammandragning såg ut. De har jag haft jätte mycket av senaste veckan blandat med de vanliga smärtsamma som kommer från sidan på nedre delen av magen. De normala sammandragningarna påverkar hela magen så att den blir hård som en boll och är mycket mer frekventa och gör inte alls ont. De pågår mer eller mindre hela tiden, så det är klart att det är lätt att tro att förlossningen är nära nu.

Sedan slemproppens entré så har jag tagit flera längre promenader och dessutom känt mig så mycket starkare. Vi har träffat vänner, ätit långa middagar, gjort lite utflykter och jag har inte behövt vila lika mycket som tidigare. Dessutom så ringde barnmorskan upp BB Sophia igen som på nytt lovade att ta kontakt med mig, Ett par timmar senare ringde de äntligen upp och jag fick en tid dagen efter. De bad så mycket om ursäkt, det hade blivit fel i deras system då någon lagt in att jag skulle föda i november... Men som tur löste det sig, vi fick träffa en barnmorska som vi samtalade med och som visade oss runt. En del av min stora rädsla är just sjukhus och känslan på BB Sophia är så mycket trevligare. Alla hälsar, ser glada ut, de är professionella och tar oss på stort allvar. De är inte alls som vår sommarvikarie på Mama Mia som var alldeles för klämkäck och försökte trösta mig med att om det gjorde så ont att föda barn så skulle det ju inte finnas några människor... Det var skönt att få prata av sig om den splittrade känslan inför förlossningen, att jag vill föda så naturligt som möjligt eftersom jag är rädd för smärtlindringen samtidigt som jag är rädd för att smärtan ska ta över och att jag inte kan hantera den. Varför är jag rädd för smärtlindringen? För att då är det utom min kontroll, de är jag påverkad av starka mediciner. Jag är rädd för sprutor och blod, jag är rädd för att tappa kontrollen, att befinna mig i en "offersituation" som vid tidigare sjukhusvistelser då man pratar över mitt huvud och olika människor befinner sig i rummet medan jag är påverkad av mediciner och de undersöker mig som att jag vore en labbråtta. Jag är samtidigt rädd inför denna nya situation, den här nya smärtan. Jag vet att den för något gott med sig, att resultatet är mötet med vårt efterlängtade barn och därför så är det så viktigt att få komma till BB Sophia och få bekräftat att denna oro är normal, att personalen är så tillmötesgående som jag hört att de ska vara, att rummen och byggnaden inte har den där äckliga sjukhusdoften eller sterila känslan. Nu känner jag mig redo för latensfasen, vår väg mot bb, att möta förlossningen, möta smärtan och ta situationen som den kommer  med eller utan smärtlindring och att äntligen få träffa vår lilla flicka. 

Vad jag äter vecka 37
Frukost: Kokta ägg och ostsmörgåsar.
Lunch:Fisk och sallader.
Mellanmål: Kaffe med massor av mjölk, frukt och kakor. Och jordgubbar med grädde! Ett måste!
Middag: Fisk, skaldjur, kött. Och förstås potatis. 
Dricker: Flädersaft, apelsinjuice, tranbär- och blåbärsdryck. Ibland även alkoholfri cider, känns gott till middagen.

Plus
+ Känner mig piggare och starkare! Bebis sparkar för fullt och verkar ha riktiga danspass i magen.
+ Både jag och maken "boar" för fullt - har fixat massor av saker som funnits på vår lista sen länge. 
+ Aptiten är tillbaka.

Minus
- Svanskotan värker ofta och mycket. 
- Jag överanalyserar varenda symptom, det kan ju faktiskt lika gärna vara 4 veckor kvar.

- Kramp i benen dagligen, anklarna har börjat svullna upp.