Läkaren undrade hur jag mådde och jag svarade glatt att jag aldrig mått bättre! Det skulle jag snart få äta upp. I vecka 8 kom illamåendet med besked. Innan dess hade jag mått bra, lite uppsvälld, ömma bröst och konstiga ljud från munnen som tydligen kallas för rapningar får man ju leva med. Jag var/är väldigt glad över alla symptom, men det är som att befinna sig på en båt, det gungar på ganska bra emellanåt och ibland får jag kväljningar som följs av kräkningar. Värst är det på kvällarna, när jag ätit och när jag ska borsta tänderna. Vi har lagt om middagarna helt, maken är helt underbar och står ut med att äta redan 18-18.30, han förbereder oftast maten eftersom han hinner hem före mig. Sedan så äter jag små portioner trots att jag är hungrig som en varg, för vargen blir nämligen väldigt snabbt mätt och trött. När jag sedan ska borsta tänderna hinner inte ens tandborsten in i munnen förrän kräkreflexen kommer igång, så därför är det bra att äta tidigt så att jag slipper få upp middagen.
På jobbet kommer illamåendet strax innan lunch, så jag laddar med clementiner som gör underverk mot illamåendet. Även här blir det en liten portion mat efter lunch-träningen. Att äta en normal portion som tidigare fungerar inte och om jag mot all förmodan skulle få i mig det så är det stor risk för att hamna i matkoma. Jag märker att när vi äter lunch på helgerna så vill bara kroppen försätta sig i viloläge. Just nu så utgör jag inget vidare sällskap, men maken är nog ganska nöjd med tillvaron ändå!
Vi försöker ju äta så mycket ekologiskt som möjligt och sällan kött, nu efter jul har maken verkligen åsikter om det mesta jag stoppar i mig. Han har bra koll på vad jag inte bör äta och äta och har rensat kylen på allt som verkar suspekt. Vårt mat-konto har ökat något mer eftersom han nu uteslutande handlar ekologiskt och vill inte att jag äter något som varit tillagat dagen innan. Det känns tryggt att min lilla inneboende kommer att få en sådan omtänksam pappa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar