Mer frukt!

Min käre make njuter av att jag har gravidsymptom, trots att de inte alltid är så njutningsbara. Morgonillamåendet har tidigare hållit i sig hela dagen, men slog om när jag gick in i vecka 9, jag kände mig plötsligt piggare på morgonen och gäspningarna som aldrig tar en paus fick större mellanrum. Jag trodde att jag hade hittat ett botemedel med clementiner, bananer och äpplen. Så fort jag kände att illamåendet var på väg, grabbade jag tag i en frukt. Plötsligt kunde jag dessutom äta en hel portion av lunchen och blev inte däckad efteråt. Jag var så nöjd, men efter 15-tiden så kom illamåendet och med större kraft. När jag åker från jobbet måste jag dela utrymme med människor med konstiga lukter och dålig andedräkt... Jag har alltid haft ett väldigt bra luktsinne och jag tror att det är det som gör mig så lätt illamående. Jag tycker att alla luktar dåligt, att gå på toaletten på jobbet är en hemsk upplevelse. Det känns som att det ligger en odör där som kan få en elefant att svimma. På tåget till och från jobbet använder jag en parfymerad näsduk för att hålla oönskad lukt borta vilket medför att jag får konstiga blickar från de andra passagerarna.

Maken har fått laga mat sedan ett par veckor eftersom jag inte står ut med matoset eller doften från ingredienserna. Sedan jag beslutade mig för att bara ta en kopp te och en rostad macka till middag har det underlättat tillvaron lite, dels för att jag slipper alla dofter och dels för att jag mestadels får behålla maten. Så nu kör vi på te och rostad franska med ost och marmelad, kanske inte lyxigaste middagsplanerna för en fredagkväll, men just nu känns det lyxigt om jag inte kräks upp allt och att maken får sällskap fram till åtminstone klockan nio... Varje kväll den här veckan har jag gått och lagt mig vid åtta, sedan vaknar jag mitt i natten, men lyckas somna om och vaknar klockan fem igen. Det är skönt att äntligen få känna sig lite mer utvilad, trots att jag inte sover någon djupsömn.

Jag njuter av att min make är så gullig mot mig, han håller upp mitt hår när jag kräks... och värmer upp sängen med en varm vetekudde innan jag lägger mig, handlar frukt och smått och gott som han tror kommer att få mig att må bättre, han ler mot mig när jag sluddrar något osammanhängade vid middagsbordet och gör inte narr av mig när jag säger konstiga saker. För det som ibland kommer ut ur min mun är verkligen inte vad som fanns i tankarna sekunderna innan. Ibland hittar jag på ord som inte ens finns, men det är roligt att kunna få stå för underhållningen emellanåt! Och det är faktiskt skönt att kunna skylla på hormornerna när man ligger med huvudet vid tallriken och är alldeles för trött för att kunna konversera.

Clementin, min räddning!

Läkaren undrade hur jag mådde och jag svarade glatt att jag aldrig mått bättre! Det skulle jag snart få äta upp. I vecka 8 kom illamåendet med besked. Innan dess hade jag mått bra, lite uppsvälld, ömma bröst och konstiga ljud från munnen som tydligen kallas för rapningar får man ju leva med. Jag var/är väldigt glad över alla symptom, men det är som att befinna sig på en båt, det gungar på ganska bra emellanåt och ibland får jag kväljningar som följs av kräkningar. Värst är det på kvällarna, när jag ätit och när jag ska borsta tänderna. Vi har lagt om middagarna helt, maken är helt underbar och står ut med att äta redan 18-18.30, han förbereder oftast maten eftersom han hinner hem före mig. Sedan så äter jag små portioner trots att jag är hungrig som en varg, för vargen blir nämligen väldigt snabbt mätt och trött. När jag sedan ska borsta tänderna hinner inte ens tandborsten in i munnen förrän kräkreflexen kommer igång, så därför är det bra att äta tidigt så att jag slipper få upp middagen.

På jobbet kommer illamåendet strax innan lunch, så jag laddar med clementiner som gör underverk mot illamåendet. Även här blir det en liten portion mat efter lunch-träningen. Att äta en normal portion som tidigare fungerar inte och om jag mot all förmodan skulle få i mig det så är det stor risk för att hamna i matkoma. Jag märker att när vi äter lunch på helgerna så vill bara kroppen försätta sig i viloläge. Just nu så utgör jag inget vidare sällskap, men maken är nog ganska nöjd med tillvaron ändå!

Vi försöker ju äta så mycket ekologiskt som möjligt och sällan kött, nu efter jul har maken verkligen åsikter om det mesta jag stoppar i mig. Han har bra koll på vad jag inte bör äta och äta och har rensat kylen på allt som verkar suspekt. Vårt mat-konto har ökat något  mer eftersom han  nu uteslutande handlar ekologiskt och vill inte att jag äter något som varit tillagat dagen innan. Det känns tryggt att min lilla inneboende kommer att få en sådan omtänksam pappa!

Ett hjärta slår

Nu som först kan jag verkligen våga tro på det tro på vårt mirakel! Trots att brösten värker enormt mycket varje dag och magen svullnar upp under eftermiddagarna så har jag inte riktigt kunna njuta av mina graviditetssymptom. För det är det jag tänker göra nu, njuta! Jag vet så väl att dessa symptom och känslor inte är så självklara, jag har kämpat i snart 10 år för att kunna få uppleva detta. När molvärken drar igång och ljumskarna drar så känner jag mig lättad för att jag vet att det är en naturlig del av att vara gravid. Min hy är så fin, naglarna däremot hemska och midjan har ökat med 2 cm och vågen visar ett kilo mer än före jul. Det är helt fantastiskt! Ett annat lite konstigt symptom är att jag nyser flera gånger om dagen, det vill liksom aldrig upphöra. Känns som att jag är på väg att bli förkyld, men det slår inte ut. Nu har jag gått omkring och nyst i snart 1,5 vecka.

Jag brukar vanligtvis sova 4 timmar per natt, men under långhelgerna så kom jag upp i 8 timmar. Senaste dagarna har jag dock inte kunnat sova alls, vetskapen om mötet med min endo-läkare har väl gjort mig nervös. Besöket var inbokat sedan i oktober för uppföljning och diskussion om medicinering mot endometriosen. Jag ringde i förväg och bad om att få göra ett ultraljud, jag behövde verkligen få graviditeten bekräftad. Tankarna om hur det gick för ett och ett halvt år sedan spökar i mina sinnen trots att det var en annan plats och en annan tid.

Läkaren var nästan chockad över mitt besked, hon var förstås glad för min skull, men jag kunde se att hon var förvånad. Maken rusade in precis så att han kunde vara med på undersökningen. Min endo-läkare förde upp staven och hade skärmen riktad från oss. Hon vände sedan på skärmen där hon visade vår lilla kanelbulle med ett litet hjärta som slog så snabbt och fint. Behöver jag säga vilken fantastisk känsla det var! Min man kysste min panna och retades med mig för att jag varit så orolig, stackarn har fått föra nattliga samtal med en sömnlös fru den senaste veckan. Nu sitter bilden på vår blivande familjemedlem på kylskåpet och vi längtar redan till augusti! Men först ska vi förstås njuta av den här tiden och det nya året med alla dess möjligheter.

Ett litet julmirakel

Plötsligt händer det. Det mest fantastiska och mest ofattbara. Jag hade en konstig mensvärk som kom och gick under ett par dagar då jag borde fått min mens, dagen innan julafton kom en liten blödning som verkligen var så minimal att den gjorde mig fundersam. Jag använde tampong under natten, men det kändes fel på något sätt, jag kunde inte sova och gick upp tidigt för att ta bort den. Under julafton hade trosskyddet fått en rosa fläck, magen var mer svullen än vanligt och min bror kommenterade mina stora portioner vid jullunchen. Det var nästan att jag sa till min mor att trodde mig vara gravid, men de orden stannade istället inombords. Min käre make misstänkte också att något var på gång, han var väldigt noga med att jag inte fick någon alkohol i mig av misstag. Det kom fram ett par dagar senare att han hade fått stora förhoppningar eftersom jag mådde så konstigt, men som vanligt är han så hänsynsfull och omtänksam att han förstås inte nämnde något. Vi har båda nu i snart i ett år ätit mestadels vegetariskt och nu under 4 månader uteslutit alkohol, så våra familjer tyckte inte det var konstigt att vi inte tog någon snaps eller annan alkohol till maten. Förutom min svägerska då, som på sitt vanliga utomordentligt klumpiga sätt undrade om jag var gravid. Som tur var jag inte i samma rum då, hon om någon borde veta hur känsligt det är att ställa den frågan när de själva gjort flera IVF-försök och hon säkert fått den frågan flera gånger själv. När alla paketen var öppnade, hade min make och jag sparat en liten present till alla, då undrade svägerskan om vi hade fått barnbeskedet. Nej, vi hade skänkt en gåva till förmån för Operation Smile i deras namn.

Det var så skönt när julfirandet äntligen var över och vi kunde få tid tillsammans och bara vara. Mina bröst fortsatte att ömma, men det är de ju kända för att göra - nu kändes de dock annorlunda. Magen var svullen och öm, jag hade haft diarré till och från i en vecka, huvudvärk och mycket rikliga flytningar senaste dagarna. Under mellandagarna skulle vi fira ledigheten med ett glas av vårt favoritvin, men maken ville att vi först skulle göra ett test, jag kissade i en plastmugg och maken skötte tidtagningen. Han skulle meddela mig resultatet, jag vågade själv inte titta. Jag var så nervös, vi var båda så rädda för att det skulle vara negativt. "Älskling, det ser ut som att jag nog får njuta av det där glaset rött själv ikväll." Jag bara skakade, tårar och skratt blandades mellan oss i en stor varm kram framför den sprakande brasan. De två senaste julhelgerna har för oss varit så mörka, vi kunde aldrig någonsin tro att den här julen kunde bli så magisk. Mirakel sker!