Förnekelser

Människan är skapt till att tro, att hoppas, att drömma. Jag drömmer hela tiden, varje vaken sekund. Men drömmarna och hoppet är orealistiska. Bara för att jag har uppehåll från enantonet så kommer de där tankarna fladdrande, det handlar om nanosekunder, men de finns ändå där och lurar mig. Kändes inte brösten lite ömma? Drar det inte därnere? Mår jag inte lite allmänt konstigt? Men så kommer mensen som ett blodigt bombnedslag, förgör allt i sin väg, får mig att dunsa tillbaka till verkligheten med en kall käftsmäll. Varför förnekar jag realiteten? Verkligheten är ju den att jag aldrig kommer att kunna få ett biologiskt barn. Inom några år hoppas jag bli mamma, men det kommer att bli till en liten pojke eller flicka från ett annat land, inte från min mage.