Semester

Snart är semestern över och jag kan titta tillbaka på en förvånansvärt behaglig ledighet utan större smärta eller besvär. Hmmm, jag har ett kort minne eller så är jag bra på att ljuga. Första veckan av semestern var som mest besvärlig eftersom jag gör ett uppehåll med enantonet för att kunna undersöka tarmarna i september. Magen var svullen och uppblåst som en ballong, jag hade mensvärk från och till i en vecka innan semestern och hela första semesterveckan. Endo-smärtan kom tillbaka med besked och jag kände mig ganska låg, men utåt visade jag förstås ingenting. Jag var tvungen att vila mig ibland eftersom smärtan tog för mycket energi, maken såg snabbt igenom mig och beordrade mig till att ligga och läsa medan han slet i trädgården. Jag önskar att jag hade tagit med mitt stickningskit, men böckerna fick duga. Vi har haft lagom mycket med besök på landet och som vanligt är jag bra på att inte visa något, jag har genom åren lärt mig att dölja när det gör ont. Jag är så skicklig att jag snart lurar mig själv. Maken är den som jag nästan aldrig kan ljuga för, han känner mig bättre än någon annan. Varför skyltar jag inte med smärtan? Jo, jag vill njuta av nuet, jag vill inte missa att leva här och nu, jag vill umgås med vänner, skratta och skapa minnen. Jag vill inte titta tillbaka och ångra något, att jag lät smärtan vinna, att jag var tvungen att lägga mig ner och missa när livet pågår mitt framför mig. Jag vill vara en del av minnena, livet och nuet.