Tittar tillbaka

Är det något jag kan göra annorlunda den här gången? Eller borde jag ha undvikit något de andra gångerna? Oftast så börjar man ju tänka på om det var något fel man gjorde och om man kan påverka resultatet. Läkarna säger att det inte finns mycket man kan göra, förutom att leva hälsosamt och dra ner lite på träningen. Själv så har jag gått tillbaka och jämfört lite hur det såg ut :

ET 1: När vi genomgick fertilitetsutredningen bad läkaren mig att dra ner på träningen, speciellt spinning som enligt han och hans kollegor var en bidragande orsak till att många kvinnor inte kunde bli gravida. Sedan ombads jag börja med D-vitamin och att gå upp i vikt, då jag ansågs vara på gränsen till ett lågt BMI. Jag gjorde en laparoskopi för att ta bort endometrioshärdarna och innan dess en spolning av äggledarna. Så när vi påbörjade den första ivf-processen ett par månader senare kunde jag inte vara mer förberedd, knaprandes alla viktiga vitaminer. Ett par kilo tyngre och inte söndergooglad gick jag in i den långa processen med hopp och glädje. Jag såg bara framgång, jag kände att det hände saker med vårt fina 3-dagars embryo. Men det slutade ju inte riktigt bra. (enanton, synarela, gonal-f, crinone)

FET 1: Det blev två blastocyster till frysen, varav en 6-dagars som sattes in i naturlig cykel. Den här gången tog jag det lugnt och var till och med hemma och vilade ett par dagar. Vi var så förhoppningsfulla, jag drogs med alla möjliga symtom och mensen var försenad. Men det ville sig inte. 

FET 2: Nu hade vi börjat på föräldrakurs för de som vill adoptera och jag ruvade på ett 5-dagars som även det sattes in i naturlig cykel. Vi levde som vanligt och jag kände ingenting. Och ingenting blev det. 

ET 2: Några månader innan andra processen slutade jag att äta kött på vardagar och försökte på helgerna hålla mig till fisk och skaldjur. Jag är glutenintolerant, men drog även ned på glutenfritt bröd och överhuvudtaget mjölkprodukter. Började även med att äta ananas som jag läste någonstans skulle hjälpa ägget att fästa. Sedan började vi även med fertilitetssmoothies och bad läkaren om trombyl. Vårt andra uttag och vi satte in ett fint 2-dagars embryo som stannade. I vecka 8 fick vi se ett litet hjärta slå. Läkaren bad mig sluta med trombyl. Vid en rutinkontroll i 13:e veckan visade det sig att ett MA skett, till vår stora sorg slog hjärtat ej mer. Fick cytotec för att starta en abort. Av de 9 ägg vi fick ut blev det inga till frysen. (synarela, gonal-f, progesteron vag. och trombyl) 

ET 3: Sista försöket via landstinget. Efter missfallet började jag med hallonbladste för att stärka livmodern. Jag förberedde mig genom att äta extra tillskott av vitaminer (bee propolis, royal jelly, zink, kalcium och spirulina i 2-3 mån). Två fina ägg sattes tillbaka och jag testade även denna gång med trombyl. Kände dock tidigt att det kändes alltför normalt. Började blöda kraftigt innan testdag och blödningen höll på i 8 dagar. En blastocyst kvar i frysen. (synarela, gonal-f, progesteron vag. och trombyl)

Progynon dag 2

Har haft migrän och intensiv mensvärk sedan i måndags, så det är svårt att skylla illamåendet och yrseln på de nya tabletterna. Har alltid haft PMS som känns i hela kroppen, men denna gång startade allt dagen mensen kom och det med besked. På jobbet känns det som att jag ska kräkas eller svimma närsomhelst. Det är så konstigt när jag är den enda som vet, försöker bara bita ihop och jobba på. Har förstås googlat på ALLT om progynon och jag känner mig faktiskt lite klokare. Annars brukar allt man söker på snarare göra mig mer förvirrad. Vi hade ett samtal med läkaren för att utreda våra försök hittills. Jag ville framför allt se om det fanns något annat vi kunde göra inför vår sista insättning. Han föreslog progynon för att kunna styra min ägglossning och samtidigt skapa en "bättre" miljö för ägget dvs tjockare slemhinna. Äggen har haft väldigt bra kvalité och enligt honom har vi haft alla förutsättningar för att kunna lyckas, men eftersom jag ännu inte svarat på FET så laddar vi med hela arsenalen.

Första raderna

I flera år har den blå boken varit min dagbok, men eftersom jag är mer mobil än papper idag så hoppas jag att detta ska bidra till att jag verkligen skriver av mig. För det behöver jag verkligen, att få skriva av mig frustrationen, det där jobbiga som jag inte vill prata med någon om, om berg- och dalbanan av känslor som genomsyrat mitt liv sedan 8 år tillbaka. Eller snarare 20 år. Det började tidigt, de där besvären; smärtan, blödningarna, den oförstående omgivningen. Och de där läkarna som aldrig hade något svar att ge mig - eller ibland hade de sina egna svar som aldrig stämde.