Livet är skört

Det har varit en ganska lugn vecka med ett litet obehagligt avslut som jag skriver om lite längre ned. Maken har semester och vi har gjort lite dagsutflykter. Efter frukost försöker vi ta en promenad och jag tar oftast en liten tupplur när vi kommit hem. Ryggen värker mer och mer, kramperna i magen tilltar och ibland gör de så ont att jag nästan börjar gråta. Sammandragningarna är utspridda över hela dagen och natten, känns som att det aldrig är något uppehåll - ibland vaknar jag av att det värker långt ner i buken, smärtan flyttar sig från vänster till höger sida. Jag lyckas på något sätt i alla fall att somna vidare, försöker att bara koppla bort det onda och sova eftersom jag vet hur viktigt det är att vara utvilad. 

Vi har varit hos barnmorskan, vår underbara och varma barnmorska på Mama Mia Söder. Hade hemskt ont på vägen dit och en vänlig kvinna frågade om vi ville komma in på hennes kafé och vila trots att de ännu inte öppnat för dagen. Vi tackade nej, men jag blev så glad för omtanken - de flesta är så självupptagna eller ignoranta, att visa hänsyn och respekt för sina medmänniskor är sällsynt. Det är väldigt ovanligt att som gravid ens få sitta på bussen eller tåget idag.

Bm gjorde de sedvanliga testerna och mina värden var alldeles utmärkta. Vi pratade om förlossningen, om att våga följa med i vågen och slappna av. Att bara acceptera smärtan och se det som ett steg närmare vårt barn. Det är så svårt att slappna av, jag märker ju det när jag får de smärtsamma kramperna och sammandragningarna. Men varje sådan är en övning inför förlossningen, så jag får öva mycket!

Energinivån har verkligen varit blandad denna vecka, ibland är jag så stark och pigg för att nästa timme känna mig som en gammal tant som knappt kan ta två steg framåt. Sammandragningarna/förvärkarna blir bara mer frekventa och starkare, bebis är också väldigt stark och rör sig mycket. I början av veckan blev jag dock lite orolig då jag inte kände hennes rörelser på ett tag, det hade varit ovanligt lugnt på natten också. Så maken tyckte jag skulle kontakta BB Sophia som gav mig rådet att lägga mig på sidan och vila, att räkna antalet rörelser under två timmar. Jag gjorde det och bara efter 10 min så var allt tillbaka till det normala igen, hon var uppe i tio sparkar på 8 min.

I tisdags när vi var ute och åt lunch så var jag på damernas efteråt (som ni vet måste jag tömma tarmen efter varje måltid). Helt plötsligt efter att jag kissat känner jag hur det blir alldeles varmt och blött och att det rinner till ganska mycket från underlivet - var det vattnet som hade gått? Men efteråt så var allt som vanligt, inget mer rinnande. Den stora frågan är då, ska jag kontakta BB eller avvakta? Jag valde att avvakta, tänkte om det verkligen var vattnet som gått borde det fortsätta rinna till eller i alla fall få trosskyddet att bli mer än fuktigt.

I slutet av veckan firade vi vår bröllopsdag med en lunch i skärgården, vi åkte från restaurangen mätta och belåtna. Allt skedde så fort, det var en solig och varm dag och vi pratade om hur lyckligt skattade vi är, hur glada vi är över att ha varandra och vår spännande framtid. Plötsligt hoppade en hjort rakt ut framför bilen från ett högt åkerfält, den var på väg rakt upp på bilen men min make hade en så stark närvaro och snabba reflexer att han han väjde mot vänster körfält då han såg att vi inte har mötande eller bakomvarande trafik. Hans första tanke var mig och bebisen i magen så han bromsade in så mjukt han kan, men krocken var oundviklig. En hård smäll och hjorten far två meter tillbaka mot fältet, den träffade höger front och jag blev alldeles skärrad när jag såg chocken och smärtan i djurets ögon. Några sekunder senare reste den sig och sprang in i det höga fältet. Jag skakade okontrollerat, tittade på min man som undrade hur jag mådde, han bad mig andas djupt och höll om mig. Vi pratade med hunden som nyfiket tittade upp och var helt oskadd tack vare sitt säkerhetsbälte. Maken ringde polisen som kontaktade en viltvårdare och som vi senare på kvällen kontaktade för att se hur det har gått. Jag var så orolig för hjorten, men som min make sa så är det viktigaste att vi mår bra, att bebisen inte tog någon skada. Jag blev helt klart chockad och började sedan gråta, magen började med sina smärtsamma sammandragningar igen och vi blev oroliga för att förlossningen skulle starta - men det fick ju inte bli på detta sätt! När maken lugnat ner mig så försvann sammandragningarna något, vi åkte hem och vilade, pratade ut och försökte bearbeta vad som hänt. Vi hade en sådan tur, det kunde ju varit en älg, vi hade kunnat hålla en högre fart, det kunde gått så mycket värre. Nu överlevde inte den stackars hjorten. Dock är jag så tacksam över att vi klarade oss, att jag har en så underbar make som är så cool när det gäller - med ett sådant stöd under förlossningen kommer jag att känna mig trygg.

Vad jag äter vecka 39
Frukost: Kokt ägg och rostad macka.
Lunch: Mer thai-mat och mycket husmanskost.
Mellanmål: Kaffe med mjölk, jordgubbar med grädde och makens hembakta kakor.
Middag: Fisk i alla former.
Dricker: Rabarbermust och vatten.

Plus
+ Snart är vi inne i vecka 40, så otroligt och så fantastiskt!
+ Att få fotmassage varje kväll av världens underbaraste man!
+ Att kunna ta dagen som den kommer, ingen stress eller massor av planering.


Minus
- Ryggen värker, vaknar ofta på natten av det.
- Brösten ömmar ända upp till armhålorna.

- Eftersom jag inte har köpt några mammakläder så börjar det bli lite magert med utbudet i min garderob...

Latens eller ej

Den här längtan gör att jag överanalyserar varenda symptom! Har molvärk och kraftiga sammandragningar som känns annorlunda än tidigare, några gånger så pass smärtsamma att vi varit redo för att påbörja latensfas-arbetet, men så släpper den där mensliknande värken och förvärkarna som gör lite mer än ont.  Jag springer på toa efter varje måltid, t.o.m. fika och mellanmål. Har ju läst om att kroppen vill tömma tarmen inför förlossningen, så då har ju förväntningarna skruvats upp ytterligare. Det har varit en konstig vecka med kraftiga smärtsamma värkar som hållit på 60-90 min vid flera tillfällen varvat med ihållande sammandragningar som är smärtfria men som känns i hela magen samt de som känns från naveln och nedåt som liksom masserar ned mot slidan på ett molande sätt. I början av veckan sov jag bra och kände mig väldigt energisk och pigg och alltid redo för en lång promenad efter frukost. Aptiten kom tillbaka och jag kände mig gladare än någonsin, gick och sjöng på fåniga sånger, men om maken råkade säga något litet dumt så kom tårarna på en gång... 

Slutet av veckan bestod av sömnlösa nätter, tillfällen då jag grät av trötthet och ren frustration. Jag har vaknat av ont i magen, molvärk och sammandragningar, men så kan det gå en hel dag utan att något mer händer. Det har blivit max 2 timmars sömn per natt och på dagarna sover jag någon timme. Jag har sedan några veckor tillbaka börjat med en konstigt ljud som låter som en hicka precis när jag ska somna - ljudet väcker mig förstås... Och bebis fortsätter helt obekymrat med sina danspass, de blir bara intensivare för varje dag och det känns ömt i magen och speciellt i revbenen. 

I veckan kom ytterligare en bit av slemproppen, men denna gång blev jag inte alls lika exalterad som sist. Istället kände jag mig lite besviken - kan inte riktigt förklara känslan, men eftersom det redan skedde för 12 dagar sedan hade jag väl byggt upp förhoppningar på att vi närmade oss förlossning. Bebis trycker huvudet med stor kraft neråt vilket resulterar i ett ständigt kissande och ett konstigt obehag i slidan, känns ibland som att hennes fingrar petar ut - ibland skriker jag bara rakt ut av den konstiga känslan som gränsar till smärta.  Magen känns enorm, den har sjunkit något och putar stolt framåt och lite nedåt, det gör så ont i svanskotan att jag inte kan ligga eller sitta ordentligt. Benen är svullna, låren går ihop vilket jag aldrig upplevt tidigare - en mycket annorlunda känsla när jag är ute och går och känner hur låren liksom gnider sig mot varandra. Denna vecka har det dessutom varit ovanligt varmt, så då får jag även svettas lite och vigselringen har åkt av. Brösten har blivit större och ömmar, jag kan knappt vända mig i sängen och använder minst 6 stora kuddar för att hitta en bra sovställning för magen, brösten och ryggen - att ligga på höger sida är inte tal om, magen säger emot direkt. 

Det där med latensfasen, det verkar vara så olika för alla att det inte är värt att googla. Men såklart gör man det ändå... Kroppen jobbar på och ibland verkar den ta en väldigt lång paus i förberedelserna. Jag har lovat mig själv att försöka att bara slappna av och inte tänka så mycket på varje symptom, förr eller senare så sätter ju förlossningen igång. Har jag väntat i 10 år så kan jag ju vänta några veckor till, eller hur! Men det är inte alltid lätt att tänka så, speciellt inte när jag inte fått någon ordentlig sömn på flera dagar. 

Vad jag äter vecka 38
Frukost: Kokt ägg och ostsmörgåsar, scones och yoghurt.
Lunch: Är så sugen på stark mat, det har blivit flera besök på thai-haket där jag bett om extra starkt!
Mellanmål: Kaffe med mjölk, melon och Pärlans kolor, jordgubbar med grädde. Ibland en handfull chips för mycket.
Middag: Mycket fisk och en hel del kräftor och skaldjur.
Dricker: Äpplejuice och alkoholfri cider, ibland ett glas cola till thai-maten.

Plus
+ Bättre aptit.
+ Det är så underbart att bli ompysslad av maken, speciellt nu när jag är så tung och klumpig.
+ Verkar som att fler av mina vänner har blivit gravida - baby boom!


Minus
- Svanskotan värker och bebis trycker nedåt så mycket att det känns som att urinblåsan ska spricka. Ibland känns det som att hon petar ut ett finger eller något, obehagligt. 
- Benen och armarna har svullnat upp rejält. Svårt att få på mig vigselringen.

- Svärmor tror att det är en pojke, hon är så övertygad trots att hon fått se barnkammaren som är väldigt rosa... Bara för att bebis sparkar och verkar så vild. Flickor är också starka och livliga!

Slempropp!

Maken har semester och vi njuter av att sommaren äntligen har kommit! Det har varit sol och regn om vartannat, när regnet öser ner tänder vi brasan och myser med sällskapsspel, alkoholfri bubbel från Richard Juhlin och ljumma kräftor. Grillen åker fram med solen och vi har flera eftermiddagar i rad njutit av smörstekta egenplockade kantareller till oxfilén med grillad potatis och nyskördad sallad. Förra veckan var jag så trött och orkade knappt röra mig, men i lördags kände jag mig ovanligt pigg så vi tog en längre promenad i morgonsolen. Jag vet inte var energin kom från, men det var så skönt att kunna vara ute och gå trots en del sammandragningar. På eftermiddagen stärktes energinivån ytterligare när jag var på toaletten och upptäckte en vitgul slemmig geléaktig stor klump - slemproppen hade gått! Jag googlade förstås för att kunna vara säker och helt plötsligt så blev både jag och maken väldigt exalterade när vi insåg att det var ett verkligt tecken på att förlossningen närmar sig.  Enligt vissa källor kan det ske inom 1-14 dagar! 

Vi var hos barnmorskan i måndags, fick träffa en sommarvikarie då vår ordinarie är på semester. Hon sa att bebis låg verkligt lågt ner nu med huvudet, men ville inte ge oss några förhoppningar på att förlossningen är nära. När jag låg ner medan hon mätte min mage så var hon tvungen att vänta eftersom jag hade en sammandragning, då som först förstod jag hur en "normal" sammandragning såg ut. De har jag haft jätte mycket av senaste veckan blandat med de vanliga smärtsamma som kommer från sidan på nedre delen av magen. De normala sammandragningarna påverkar hela magen så att den blir hård som en boll och är mycket mer frekventa och gör inte alls ont. De pågår mer eller mindre hela tiden, så det är klart att det är lätt att tro att förlossningen är nära nu.

Sedan slemproppens entré så har jag tagit flera längre promenader och dessutom känt mig så mycket starkare. Vi har träffat vänner, ätit långa middagar, gjort lite utflykter och jag har inte behövt vila lika mycket som tidigare. Dessutom så ringde barnmorskan upp BB Sophia igen som på nytt lovade att ta kontakt med mig, Ett par timmar senare ringde de äntligen upp och jag fick en tid dagen efter. De bad så mycket om ursäkt, det hade blivit fel i deras system då någon lagt in att jag skulle föda i november... Men som tur löste det sig, vi fick träffa en barnmorska som vi samtalade med och som visade oss runt. En del av min stora rädsla är just sjukhus och känslan på BB Sophia är så mycket trevligare. Alla hälsar, ser glada ut, de är professionella och tar oss på stort allvar. De är inte alls som vår sommarvikarie på Mama Mia som var alldeles för klämkäck och försökte trösta mig med att om det gjorde så ont att föda barn så skulle det ju inte finnas några människor... Det var skönt att få prata av sig om den splittrade känslan inför förlossningen, att jag vill föda så naturligt som möjligt eftersom jag är rädd för smärtlindringen samtidigt som jag är rädd för att smärtan ska ta över och att jag inte kan hantera den. Varför är jag rädd för smärtlindringen? För att då är det utom min kontroll, de är jag påverkad av starka mediciner. Jag är rädd för sprutor och blod, jag är rädd för att tappa kontrollen, att befinna mig i en "offersituation" som vid tidigare sjukhusvistelser då man pratar över mitt huvud och olika människor befinner sig i rummet medan jag är påverkad av mediciner och de undersöker mig som att jag vore en labbråtta. Jag är samtidigt rädd inför denna nya situation, den här nya smärtan. Jag vet att den för något gott med sig, att resultatet är mötet med vårt efterlängtade barn och därför så är det så viktigt att få komma till BB Sophia och få bekräftat att denna oro är normal, att personalen är så tillmötesgående som jag hört att de ska vara, att rummen och byggnaden inte har den där äckliga sjukhusdoften eller sterila känslan. Nu känner jag mig redo för latensfasen, vår väg mot bb, att möta förlossningen, möta smärtan och ta situationen som den kommer  med eller utan smärtlindring och att äntligen få träffa vår lilla flicka. 

Vad jag äter vecka 37
Frukost: Kokta ägg och ostsmörgåsar.
Lunch:Fisk och sallader.
Mellanmål: Kaffe med massor av mjölk, frukt och kakor. Och jordgubbar med grädde! Ett måste!
Middag: Fisk, skaldjur, kött. Och förstås potatis. 
Dricker: Flädersaft, apelsinjuice, tranbär- och blåbärsdryck. Ibland även alkoholfri cider, känns gott till middagen.

Plus
+ Känner mig piggare och starkare! Bebis sparkar för fullt och verkar ha riktiga danspass i magen.
+ Både jag och maken "boar" för fullt - har fixat massor av saker som funnits på vår lista sen länge. 
+ Aptiten är tillbaka.

Minus
- Svanskotan värker ofta och mycket. 
- Jag överanalyserar varenda symptom, det kan ju faktiskt lika gärna vara 4 veckor kvar.

- Kramp i benen dagligen, anklarna har börjat svullna upp.