Hyperemesis gravidarum

Illamåendet blev allt värre efter inskrivningen hos barnmorskan. Jag blev sjuk igen med liknande influensa-symptom som i januari med feber och kräkningar. Men det visade sig vara en kombination av mitt gravid-illamående och en rejäl förkylning. Jag var sängliggandes i en vecka, kunde inte äta och när jag åt så fick jag upp allt. När det var dags för KUB så var jag väldigt slut. Jag borde då bett om hjälp, speciellt när vi fick se vår lilla bebis igen och jag knappt reagerade. Jag kände bara ett lugn, oron över att bebis tagit skada av att jag varit sjuk var ganska stor, men lyckligtvis såg allt bra ut. När jag var tillbaka på jobbet igen i ett par dagar så fortsatte kräkningarna och snart blev det allt svårare att utföra mina arbetsuppgifter. Jag började dessutom bli rädd för att åka buss eller tåg till och från kontoret eftersom jag mådde så illa. Tänk om jag skulle kräkas bland alla människor! Maken hämtade mig en kväll då jag var alldeles slutkörd efter att spenderat hela eftermiddagen vid toalettstolen. Mina kollegor som inte har en aning om mitt tillstånd måste nog haft en del funderingar. När jag väl kom hem så kontaktade jag bm som genast gav mig en tid hos läkaren. Jag orkade knappt ta mig in till Mama Mia, maken hämtade mig så tog vi mötet tillsammans där det snabbt konstaterades att jag drabbats av hyperemesis gravidarum, dvs extremt graviditetsillamående. Jag sjukskrevs och först idag efter en vecka hemma orkar jag titta på en skärm igen utan att bli illamående. Under slutet av januari och hela februari har jag inte lyssnat på musik, jag har undvikit paddan och macen, knappt använt telefonen eftersom allt det nämnda gör mig illamående och illamåendet leder till kräkningar. Det känns precis som när jag drabbas av migrän, jag vill bara ligga i sängen och undvika ljud och ljus, starka dofter och beröringar. Ett tag ville jag knappt duscha, duschstrålarna gav mig kväljningar (det känns fortfarande jobbigt att duscha),  tanken på att äta gav mig kväljningar, men om jag inte åt så blev jag ännu mer illamående. Maken försökte få med mig på promenader som tyvärr resulterade i kräkningar, men att bara ligga i sängen i fosterställning hela dagarna var inte heller ett alternativ. 

Några dagar var så mörka och där vill jag aldrig hamna igen! De glada tankarna om att en liten bebis växer i magen fanns inte, allt handlade bara om att inte må illa, att inte kräkas: morgon, förmiddag, lunch, eftermiddag, kväll. Jag är så glad att jag fick hjälp, tack vare Lergigan kräks jag inte lika mycket längre och aptiten och vikten börjar komma tillbaka. Det är inte så enkelt egentligen det här med illamående. De flesta säger att det är helt normalt, att det snart går över. Även bm sa ju det vid inskrivningen och många tycker att det är en del av graviditeten, att det bara är att stå ut. Vid vecka 9 så sa de att det går över snart, vid vecka 12 så sa de att det går över när jag kommer in i andra trimestern. Dessutom så kanske jag kände mig lite otacksam om jag klagade, jag om någon ska ju vara glad över att ha gravidsymptom eftersom det är ett mirakel att jag är gravid... Men det är som en vän sa till mig, bara för att jag har kämpat och genom ett under blivit gravid, så betyder det inte att jag inte får klaga lite. "Jag finns här för dig, du får beklaga dig hur mycket du vill". Det var så skönt att höra de orden, speciellt när till och med läkaren sa att "det är ju bra att du mår illa, för då vet du ju att du är gravid". Han menade nog väl...

De rostade mackorna har nu på kvällarna ersatts av potatismos och fiskpinnar och senaste dagarna även av potatisgratäng och fiskgratäng. Potato potato... Jag som inte ätit potatismos och fiskpinnar på säkert 9 år har nu fått ett enormt sug efter det som tidigare varit dåligt för min mage. Det hemlagade moset känns tryggt och lagom mättande. Maken har lyckats hitta glutenfria fiskpinnar som faktiskt smakar bra och som inte luktar alltför konstigt. Genom att steka dem i ugnen slipper jag oset och fisken blir fint krispig. Nackdelen är väl att vi nästan äter samma sak varje kväll eftersom som jag mår illa av det mesta. Ett plus är att maken inte tvingar i mig blodpudding längre eftersom han tycker så synd om mig. Ett minus är att han börjar att gå ner i vikt av vår ensidiga kost. Just nu känns det viktigast att jag får i mig mat, det märks att illamåendet har gett mig lite vitaminbrist. Jag är alltid frusen och trött. Håret är enormt sprött, huden är torr, hårbotten är torr, det börjar klia på kroppen trots att jag smörjer in mig med mandelolja varje dag. Mandeloljan är verkligen en räddare i nöden, den luktar inte och gör mig mindre fnasig, men på de värsta partierna krävs det nog att jag börjar må bättre så kommer det att ge sig. 

Idag sken solen och jag lyckades ta en liten promenad. När jag kom hem väntade ett paket med Renée Voltaires choklad (en favorit) samt sura och salta Kryptoniter (för illamåendet), tidningen Mama och senaste InStyle. Paketet kom från en underbar vän som tyckte att jag behövdes piggas upp. Samma goda vän som sa att jag får beklaga mig hur mycket jag vill. Japp, jag blev så rörd att några tårar såklart letade sig fram. 



Plus
+ Jag kände bebis röra sig, som en liten fisk som sprattlade till i magen. 
+ Är så tacksam för att jag har en sådan underbar make som fixar allt, verkligen ALLT när jag varit helt urkopplad i så många veckor.
+ Har börjat dricka vatten igen, trots att det smakar blöt hund...

Minus
- Står inte ut med starka dofter och mår illa av att bara tänka på kål, morötter, paprika, kött och blodpudding. 
- Lever fortfarande mest på frukt och juice eftersom jag har en obehaglig bismak i munnen.
- Har inte tränat på evigheter, längtar tills jag kan börja bygga muskler igen.