"Trodde inte att vi skulle komma så här långt, hade förberett mig så mycket på att vår lilla flicka skulle visa sig för världen mycket tidigare. Jag är väldigt svullen, anklarna är som stockar och tårna som tjocka korvar. Maken har börjat jobba igen, så jag och hunden tillbringar dagarna med att fika med vänner och mest ta det väldigt lugnt.
Nu när jag har mer tid för mig själv så har det börjat dyka upp läskiga tankar såsom "kommer vår bebis vara frisk, tänk om hon är synskadad, hon kanske har en sjukdom". Vi har ett fritids i vårt kvarter med barn som är förståndshandikappade, när jag ser dem hoppas jag innerligt att vår dotter kommer ut välutvecklad och kry. Ett par vänner har precis fått ett barn och det visade sig att den lille har en sjukdom, lyckligtvis får de hjälp och med dagens utveckling finns det väldigt stora möjligheter till tillfrisknande. Såklart är de ledsna och med tanke på hur länge de kämpat för att bli gravida så är de också oerhört glada att äntligen få bli föräldrar - trots att det kommer att bli extra kämpigt framöver. Så jag borde sluta oroa mig och bara koppla av, för med kärlek så kommer det mesta att lösa sig."
Jag började skriva dessa rader i augusti, men hann aldrig slutföra blogginlägget. Istället gick vattnet någon timme efter att en vän med sin lilla bebis varit på besök. Maken kom hem från jobbet och steg precis in och hälsade på vår lilla hund när jag reste mig ur soffan för att gå och krama om honom. Jag kände hur vattnet rann utmed benet och att det plaskade till på golvet. "Jag tror vattnet gick!", sa jag till min make. Jag hann precis rädda hallmattan och vankade förvånat vidare mot badrummet där jag ställde mig i duschen och vattnet fortsatte att rinna. "Det slutar aldrig, det bara fortsätter!". Maken svarade att det måste vara vattnet och började planera för att lämna hunden till dagmatte och ringa till BB Sophia.
Min förlossningsberättelse kunde ha fortsatt med att värkarna började, men tyvärr så blev det inte så. Vi har inte mått så bra därav att jag inte hunnit skriva något inlägg på nästan 3 månader. Idag är det mycket bättre, men förlossningen var väldigt dramatisk och traumatisk med efterföljande dagar på neonatalen. Jag kommer kanske berätta om hur det gick till någon gång, men just nu vill jag bara umgås med min underbara lilla dotter som jag längtat efter i en evighet. Och vännerna som fick ett litet barn precis innan oss, de har haft det hemskt jobbigt och var nästan på väg att förlora sin son.
Livet är verkligen skört och jag är så ofantligt tacksam över att det gått bra för oss, att vi nu kan återhämta oss och bara få tid tillsammans alla fyra, nu är vi äntligen den familj vi drömt om.
Jag började skriva dessa rader i augusti, men hann aldrig slutföra blogginlägget. Istället gick vattnet någon timme efter att en vän med sin lilla bebis varit på besök. Maken kom hem från jobbet och steg precis in och hälsade på vår lilla hund när jag reste mig ur soffan för att gå och krama om honom. Jag kände hur vattnet rann utmed benet och att det plaskade till på golvet. "Jag tror vattnet gick!", sa jag till min make. Jag hann precis rädda hallmattan och vankade förvånat vidare mot badrummet där jag ställde mig i duschen och vattnet fortsatte att rinna. "Det slutar aldrig, det bara fortsätter!". Maken svarade att det måste vara vattnet och började planera för att lämna hunden till dagmatte och ringa till BB Sophia.
Min förlossningsberättelse kunde ha fortsatt med att värkarna började, men tyvärr så blev det inte så. Vi har inte mått så bra därav att jag inte hunnit skriva något inlägg på nästan 3 månader. Idag är det mycket bättre, men förlossningen var väldigt dramatisk och traumatisk med efterföljande dagar på neonatalen. Jag kommer kanske berätta om hur det gick till någon gång, men just nu vill jag bara umgås med min underbara lilla dotter som jag längtat efter i en evighet. Och vännerna som fick ett litet barn precis innan oss, de har haft det hemskt jobbigt och var nästan på väg att förlora sin son.
Livet är verkligen skört och jag är så ofantligt tacksam över att det gått bra för oss, att vi nu kan återhämta oss och bara få tid tillsammans alla fyra, nu är vi äntligen den familj vi drömt om.
