Skengravid

Min kropp kändes tung och osmidig, magen svullnade upp så fort jag åt någonting och brösten ömmade. Ländryggen värkte. Mensvärken kom och gick under två veckor, en svag svag ilning som ibland övergick till en molande värk. Dagen efter förväntad mens kände jag mig helt hängig, lite trött och seg, när mensen var 5 dagar försenad drabbades jag av rinnsnuva som övergick till en rejäl förkylning. Det är klart att jag börjar fundera... kan det vara möjligt? Kanske är jag gravid? Med alla symptom som jag har, kan det verkligen vara så? Men självklart spelade min hjärna och kropp en elak lek med mig. Natten mot dag 7 efter förväntad mens kom den första mörka blödningen och helgen tillbringades i soffan med intensiv värk i hela kroppen. Det kändes som att jag hade influensa, det värkte i ryggen, i magen, i benen. Jag längtar till att börja med enantonet igen, att bara få vara fri på nytt. Från januari till juni hade jag gått ner 5 kg, men under juli och augusti då jag tagit paus från behandlingen har jag ökat i vikt med 2 kg. Jag känner mig klumpig, alltid svullen om magen och ofta väldigt trött. Jag hoppas att de nya undersökningarna jag ska göra rörande tarmarna är ok så att jag kan påbörja enanton-behandlingen igen. Trots att jag är livrädd för sprutorna, så känns de som ett betydligt bättre alternativ än att må såhär. 

Förnekelser

Människan är skapt till att tro, att hoppas, att drömma. Jag drömmer hela tiden, varje vaken sekund. Men drömmarna och hoppet är orealistiska. Bara för att jag har uppehåll från enantonet så kommer de där tankarna fladdrande, det handlar om nanosekunder, men de finns ändå där och lurar mig. Kändes inte brösten lite ömma? Drar det inte därnere? Mår jag inte lite allmänt konstigt? Men så kommer mensen som ett blodigt bombnedslag, förgör allt i sin väg, får mig att dunsa tillbaka till verkligheten med en kall käftsmäll. Varför förnekar jag realiteten? Verkligheten är ju den att jag aldrig kommer att kunna få ett biologiskt barn. Inom några år hoppas jag bli mamma, men det kommer att bli till en liten pojke eller flicka från ett annat land, inte från min mage.

Semester

Snart är semestern över och jag kan titta tillbaka på en förvånansvärt behaglig ledighet utan större smärta eller besvär. Hmmm, jag har ett kort minne eller så är jag bra på att ljuga. Första veckan av semestern var som mest besvärlig eftersom jag gör ett uppehåll med enantonet för att kunna undersöka tarmarna i september. Magen var svullen och uppblåst som en ballong, jag hade mensvärk från och till i en vecka innan semestern och hela första semesterveckan. Endo-smärtan kom tillbaka med besked och jag kände mig ganska låg, men utåt visade jag förstås ingenting. Jag var tvungen att vila mig ibland eftersom smärtan tog för mycket energi, maken såg snabbt igenom mig och beordrade mig till att ligga och läsa medan han slet i trädgården. Jag önskar att jag hade tagit med mitt stickningskit, men böckerna fick duga. Vi har haft lagom mycket med besök på landet och som vanligt är jag bra på att inte visa något, jag har genom åren lärt mig att dölja när det gör ont. Jag är så skicklig att jag snart lurar mig själv. Maken är den som jag nästan aldrig kan ljuga för, han känner mig bättre än någon annan. Varför skyltar jag inte med smärtan? Jo, jag vill njuta av nuet, jag vill inte missa att leva här och nu, jag vill umgås med vänner, skratta och skapa minnen. Jag vill inte titta tillbaka och ångra något, att jag lät smärtan vinna, att jag var tvungen att lägga mig ner och missa när livet pågår mitt framför mig. Jag vill vara en del av minnena, livet och nuet.

Sommar

Sommaren har anlänt och jag tar ledigt från endon och tankar kring framtiden. Det första är förstås ett önsketänkande och det andra kommer aldrig att ske. Enantonet verkar ha gett mig lite ledbesvär, jag får väldigt intensiv träningsvärk efter varje promenad och lederna värker. Under sommaren har jag gått över till vanlig "torryoga" och efter varje pass känner jag mig helt utmattad i benen. Bikram yogan är tyvärr alldeles för intensiv för mig när det är så varmt ute, så den vanliga yogan får duga. Dock är den lite mer "flummig" än bikram och ibland känns det mer som att man befinner sig på ett skrattpass och meditation än ansträngande fysisk yoga. Men bra är det i varje fall, studion ligger på Wallingatan och huserar flera olika sorters yoga.

Tillbaka till mina knän. Jag röntgade dem imorse och får förhoppningsvis besked under veckan. Under tiden vill läkaren att jag skaffar stödjande sulor att lägga i mina platta ballerinaskor och att jag helst undviker Converse och platta sandaler. Jag får ta mig i kragen och boka in en tid hos en ortopedtekniker. I går ramlade dessutom en kallelse till gynekologen ner, jag har haft mycket blödningar så tyvärr måste jag undersöka mina tarmar i höst. Usch! Men under tiden ska jag passa på att njuta av sommaren och försöka att inte tänka så mycket på vad som eventuellt kommer att ske. Som yogan har lärt mig så är det dags att leva här och nu!

Femte sprutan

Smärtan strålade ut från sprutsticket med jämna mellanrum. Magen svullnade upp när jag åt en smörgås till lunch, därefter kom yrseln och illamåendet. Efter ett par timmar gav jag upp och packade mig hemåt. Jag vet inte om fördelarna med Enantonet längre känns så starka. Men det är kanske värt det, kanske är det bättre att må illa och dåligt i ett par veckor per månad än nästan varje dag i ett år. Efter sprutan är magen alltid lite svullen, den ömmar och ger obehag. Efter ca 10 dagar brukar det släppa och sen mår jag finemang fram till nästa dos. Och så börjar det om igen. Det var ett tag sedan jag mådde riktigt dåligt, efter ett tag blir smärtan som ett avlägset minne. Jag behöver påminna mig själv om att detta är det bättre alternativet just nu. Det är faktiskt en lyx att kunna planera framåt, att inte behöva oroa sig för eventuella besvär, att inte behöva låtsas inför världen att jag mår bra fast att det gör så ont inuti. Jag ska träffa min läkare i juni, vi ska diskutera andra behandlingsformer eftersom Enantonet inte är så bra att gå på i längre perioder. HR-avdelningen på jobbet ska hjälpa mig att slippa karensdag pga endon, det vore fantastiskt bra om det går att lösa!

I helgen hade jag migrän igen, jag fick hoppa favoritvinet till det grillade och istället njuta av ett glas bubbelvatten. Det känns som att sommaren anlände på riktigt, så det gjorde inget att jag fick vila i skuggan medan maken slet hårt i trädgården. Livet ger och tar.

Fjärde sprutan

Tog den fjärde sprutan idag. Avskyr sprutor och var lika nervös som vanligt, men den här gången gick det ganska smärtfritt. På eftermiddagen kände jag mig frusen och hängig, så istället för yoga gick jag hem för att vila. Det är lyckligtvis ett bra tag sedan jag var sjuk. I helgen fick jag ett kraftigt migränanfall som gjorde att middagen med vännerna fick fortsätta utan mig, men smärtan försvann efter en natts sömn.

Igår träffade vi ett par kompisar och deras lilla bebis. De bor utomlands och vi har inte hunnit ses så mycket. Vi berättade för dem om våra adoptionsplaner. För varje gång man delar med sig av "hemligheten" så känns det lite lättare att prata om det gången efter. Jag minns första gången vi skulle berätta det för några av våra vänner, det kändes enormt svårt och tungt. Det kändes så laddat, att prata om infertilitet är ju ganska tabubelagt och kanske lika svårt för mottagen av nyheten att ta till sig och bearbeta. Kanske var vi lite oroliga för reaktionerna, rädda för att dela med oss av våra innersta känslor, vår oro och det faktum att vi inte kan få något som är så givet för många andra. Det som andra anser vara en självklarhet var inte det för oss. Men nu snart två och ett halvt år senare så vet de flesta i vår omgivning om våra planer och drömmar om en familj. Och det känns helt ok!

Jag mår bra!

För första gången på väldigt länge så har jag varit smärtfri. Det är en fantastisk känsla som känns väldigt ovant att ta till sig. Är inne på min fjärde månad bikram yoga och äter som vanligt en glutenfri kost. Har dessutom som ett stort fett plus i kanten gått ner nästan 3 kg utan att jag ens lagt märke till det. Plötsligt en dag kände jag att mina jeans satt löst, kjolarna var aningen för stora och den där svullnaden som jag burit på i ett par år var plötsligt borta. Dock vet jag att svullnaden tillfälligt kommer tillbaka när jag tar endo-sprutan, då blir magen väldigt öm vilket håller sig i ca 10 dagar. Men nu befinner jag mig mittemellan sprutorna och njuter av att allt känns lite lite lite lättare! Det är äntligen vår i luften.

Tredje sprutan

Är alldeles öm och lite illamående efter sprutan idag, migränen som gnagt sedan i torsdags växer och tynger. Idag var en sådan dag som bäst hade passat i soffan med en kopp te, men kvällen avslutades istället med en förhandsvisning av en viss tonårsfilm som är baserad på en litterär trilogi. Salongen var fylld till bristningsgränsen av ungdomar (haha, nu är jag gammal...) som fnissade av förtjusning när hjältinnan kysste sin kärlek. Tänk när jag själv var så ung, jag hade aldrig kunnat föreställt mig att livet skulle bli så här. Framtiden kändes kanske lite oviss, jag visste inte riktigt vad jag ville bli som "stor". Jag trodde nog inte att min ungdomskärlek skulle komma bli min make och jag hade aldrig kunnat föreställa mig att få kämpa så mycket för att bilda en familj. Eller att jag skulle få genomlida så mycket smärta och sorg, samt även så mycket glädje och kärlek - jag är så tacksam för att det ändå funnits en balans, för om det bara hade varit övervägande av det ena eller andra hade jag antingen gått under eller så hade jag tagit livet alldeles för givet.

Andra sprutan

Tog andra sprutan enanton idag. Jag var ju rädd för att gå upp ytterligare i vikt, men har glädjande nog gått ner 1,5 kg sedan sist. Mindre roligt är adoptionskostnaderna som nu är uppe i 80 000 kr och då återstår en hel del innan vi är framme. Så om jag bara kunde vinna några miljoner så skulle livet bli lite lättare...

Blödningar och besök hos psykologen

Hade svårt att somna inatt på grund av en diffus smärta i vänster sida. Klockan tre gick jag på toaletten och pappret var täckt av mörkbrunt blod. Fyra timmar senare gjorde vi oss i ordning för besök hos psykologen. Hela situationen är lite bisarr, på 1,5 timme ska vi berätta för en främling varför vi är lämpade som föräldrar, varför vi vill adoptera och visa vilka vi är. Sedan följs samtalet av en timmes datoriserat test på 570 frågor som vi gör en och en. Testet ska visa på om man lider av psykisk ohälsa och säkert 20 gånger ställdes olika versioner av frågan om hur ofta man velat ta livet av sig och om man är rädd för mörkret. En fråga ville ha svar på om man är barnkär. Jag känner mig alltid lite trängd när jag tvingas sitta ner med någon jag absolut inte känner, som på ett par timmar ska avgöra om jag är lämpad att bli förälder och som sedan skickar en räkning på 10 000kr för besväret. Tur att det inte händer varje dag. Åter till blödningen, den tilltog under eftermiddagen och nu på kvällen var den nästan svart och lättflytande. Maken är nog mer orolig än mig, han vill att jag ringer läkaren snarast. Jag antar att blödningen är en biverkan av enantonet. Så fort jag hade tagit sprutan förra veckan så försvann min mens efter en dag. Kan detta vara en fördröjning? Jag får genomlida helgen och se.

Dags att inträda i klimakteriet, sådär 15 år för tidigt...

Enanton är boven och lösningen på mina besvär. Smärtan har kommit tillbaka med besked och efter samtal med den nya läkaren kom vi överens om att testa enanton igen. Istället för endo-smärta får jag istället uppleva klimakteriet med dess besvär, se bara vad som står på FASS:

Vanliga (förekommer hos fler än 1 av 100 användare):

Inflammation i livmodern. Viktuppgång. Humörsvängningar. Huvudvärk, sömnproblem, yrsel, myrkrypningar, svettning. Blodvallningar, värmekänsla. Ledsmärta, bensmärta, stelhet i skuldrorna. Torrhetskänsla i underlivet.

Mindre vanliga (förekommer hos färre än 1 av 100 användare):

Förändringar i blodbilden (ökat antal röda blodkroppar, minskat antal vita blodkroppar och blodplättar, förlängt koagulationstid). Förhöjda värden av fosfor, urinämne, kalcium, kalium, leverenzym, kolesterol och triglycerider i blodet. Nedsatt aptit. Irritation, nedstämdhet, humörförändringar, depression. Domningar i armar och ben, karpaltunnel-syndrom, minskad sexlust. Synstörningar. Tinnitus. Hjärtklappning. Ökat blodtryck. Illamående, kräkningar, buksmärtor, känsla av förstorad buk, diarré, förstoppning, inflammation i munslemhinnan, domningar i läpparna. Acne, torr hud, håravfall, ökad behåring, nagelförändringar, utslag, klåda. stelhet i leder, smärta i ländryggen, minskad benmassa, muskelvärk, bensmärta. Tätare behov av att urinera, obehag vid urinering, förhöjda mängder urinämne i blodet. Oregelbundna blödningar, smärta vid samlag, ökade flytningar, ovariell överstimulering, svullnad eller minskad bröstvävnad. Smärta, förhårdnad och rodnad vid injektionsstället. Trötthet, sjukdomskänsla, obehag i bröstet, vätskeansamling, törst.

Jag minns att när jag använde det sist gick jag upp i vikt och har haft svårt att gå ned dem sedan dess, vi pratar minst 4 kg. Och huvudvärk och yrsel var en av de biverkningar jag drabbades av, värst var det att tappa så mycket hår. Magen är fortfarande öm och svullen efter sprutan och jag har fått ett blåmärke stor som en femma vid insticket. Men vad gör man inte för att slippa kramp i magen, blod i avföringen, smärtsamma attacker som får mig att ligga dubbelvikt, mensvärk och PMS som får mig att vilja sjukskriva mig. Förhoppningsvis blir det bättre denna gång, annars får jag leta vidare efter en annan lösning. Februari är ju i alla fall här, det blir ljusare ute och snön regnar bort. Våren är snart här... Inte.